fredag, mars 29, 2024
HemPolitikDemokrati genom lottning – en beprövad metod

Demokrati genom lottning – en beprövad metod

Snart är det val och svenska folket ska välja sina företrädare. Valrörelsen är redan igång så smått och tempot lär öka helt fram till valet i september, varefter det åter igen blir pyspunka på hela demokrativagnen och de valda partiföreträdarna åter gör precis vad de vill utan att fråga medborgarna om lov.

Vi är så vana vid detta system att vi inte ens reflekterar över det. Vi brukade le när vi på nyheterna på 80-talet hörde företrädare för Tyska demokratiska republiken (DDR) kalla sitt land för en demokrati, eller när andra diktaturstater idag gör detsamma. Frågan är om vi verkligen så mycket mer demokratiska själva?

Demokratin i historiens ljus

Före de amerikanska och franska revolutionerna styrdes samhällen av monarker och/eller parlament som återspeglade olika samhällsintressen eller stånd. Man röstade i bästa fall på sakfrågor, ofta stånd för stånd, men man hade inte val i nutida bemärkelse. Längre tillbaks, under renässansen och antiken förekom det istället i vissa stadsstater att man tillämpade lottning (sortition) som styrelseskick, där det ur alla manliga medborgare lottades fram personer som för en kortare eller längre tid gavs i uppdrag att diskutera och fatta beslut om gemensamma samhällsangelägenheter. Även vissa ”diktaturer” tillämpade lottning för att upprätthålla stabila politiska system. Ett sådant exempel är Republiken Venedig, som under 700 år var en rik och mäktig handelsnation, där dess diktator, eller ”Doge” som det hette där, lottades fram på livstid ur en av republikens förnämsta adelsfamiljer. Om någon sedan invände mot resultatet av denna lottning miste de ofta huvudet. Om än brutalt, tjänade detta förfarande republiken väl och landet blomstrade helt fram tills Napoleon erövrade landet och införde sitt eget styre.

Det mest klassiska och kända exemplet på ett samhälle som styrdes genom lottning, var stadsstaten Athen under antiken. Filosofen Aristoteles beskrev den Athenska demokratin bland annat genom orden ”Om du vill ha demokrati så ska du lotta fram stadens magistrater ur medborgarnas led. Vill du å andra sidan ha aristokrati så ska du välja dina företrädare”. I antikens Athen vore det otänkbart att kalla ett system med förtroendevalda för en demokrati. Demokrati kan bara utövas direkt av medborgarna, för medborgarna. Naturligtvis kan man kritisera den Athenska demokratin för att endast omfatta en minoritet av samhällets invånare, i och med att vare sig kvinnor, slavar eller utlänningar omfattades av medborgardemokratin, men genom att inte låta sig styras av en ärftlig eller ekonomisk elit, även om man högaktade retoriskt skickliga personligheter och filosofer såsom Sokrates, så ansåg man att samhällets stabilitet skulle säkras om man hade ett system där medborgarna turades om att styra och styras för kortare perioder åt gången och att detta reglerades genom ett slumpmässigt urval.

När Förenta Staternas nya konstitution skulle författas 1776 så grubblade man mycket över frågor kring maktdelning och hur man skulle konstruera ett system som förhindrade att diktatorisk eller förtryckande makt åter skulle kunna uppstå. Samtidigt var man rädda för ett folkligt pöbelvälde. Man enades till sist om att skapa en så kallad ”naturlig aristokrati”, där makten stannade inom den egna samhällseliten och varken landade hos någon kung eller hos den breda allmogen. För att uppnå den typen av elitism så införde man det nya konceptet ”val”, d.v.s. att varje fri och kristen man (ej slavar, kvinnor eller personer av icke-europeisk civilisation) skulle ges möjlighet att utse representanter ur de samhällsbärande kretsarna som sedan skulle styra samhället å allas vägnar. Detta system har sedan dess kommit att uppfattas som synonymt med demokrati i sig, trots att det i själva verket inte är demokratiskt utan aristokratiskt. Det var makteliten i de nordamerikanska kolonierna som ville styra, utan en intervenerande kung, men man var inte beredda att ge makten åt den breda allmänheten. Det ansågs alltför riskabelt.

”Demokratin” av idag

Som vi alla vet så är det just val som metod vi använder idag, i så gott som hela den så kallade demokratiska världen. Förutom att man på ett principiellt plan kan ställa sig frågan om detta verkligen är demokrati på riktigt, så ska vi kika lite på de negativa konsekvenser som ett styrelseskick baserat på val (och partier) kan medföra.

Faktum 1: Makt korrumperar

Det är ett känt talesätt att makt korrumperar, samt att mycket makt korrumperar mycket. Den som idag kandiderar eller nomineras till en maktposition har eller får inte sällan en personlig maktambition. Ett system som bygger på konkurrens om maktinnehav, både mellan individer och mellan grupper (typiskt politiska partier), attraherar sannolikt vissa personlighetstyper i oproportionerligt hög grad. Det är sannolikt så att maktmänniskor, sociopater, psykopater, narcissister och personer med olika komplex eller självhävdelsebehov söker sig till makten och att sådana personer därför är överrepresenterade inom politiska partier, parlament och regeringar. Det är inte heller särskilt osannolikt att olika typer av fanatiker söker sig till makt. När någon har nått en maktposition, antingen som individ eller som grupp, är det väldigt svårt att få vederbörande att lämna ifrån sig eller avsäga sig denna makt igen. Ställ dig själv frågan, är det väldigt sannolikt eller föra sannolikt att personer som tävlar om maktinnehav har sitt främsta fokus på att leverera maximal samhällsnytta till medborgarna snarare än till sig själva/sina partier?

Faktum 2: Val är en skönhetstävling

Är du trött på politikersnack och partiledardebatter? Då är du inte ensam. Allt fler medborgare tycker att det känns meningslöst att lyssna på politiker som debatterar mot varandra. Varför? Jo, för att de sällan bemöter varandras argument, de sällan svarar på en rak fråga, och sällan ger en tydlig bild av vad de faktiskt vill åstadkomma. Det viktigaste för en politiker är inte sällan att framstå som god, vis och moralisk och att framställa motståndarna som onda, illvilliga, korkade eller omoraliska. Ingen politiker vill stöta sig med en betydande väljargrupp, vilket resulterar i att man sällan vågar vara tydliga. Politiska debatter är sällan särskilt konstruktiva. De handlar ofta om att sätta dit motståndarna och att framställa sig själv i bästa möjliga dager. Lite som en slags skönhetstävling, där det är viktigare hur man framstår än vad man faktiskt uppnår. I detta ligger även svårigheten i att medge egna fel eller bedömningar. Har man tidigare investerat i en viss politik och slagits för det offentligt, sitter det väldigt långt inne att göra en U-sväng och ändra sin politik.

Faktum 3: Representativ demokrati är icke-representativ

Vi får ofta berättat för oss att det finns två typer av demokratier: direktdemokratier, där mycket av beslutsfattandet bygger på folkomröstningar, och representativa demokratier, där medborgarnas vilja manifesteras genom valda (parti)företrädare. Folkomröstningar kan förvisso vara demokratiska till formen, men ofta ber man då människor ta ställning till en fråga som de inte har satt sig in i, varför deras ställningstaganden inte sällan baseras på känsla snarare än på noggranna överväganden. Konceptet representativ demokrati är feltänkt redan från början. I en verklig demokrati kan inte någon annan ges i uppdrag att fatta beslut å någon annans vägnar. En företrädare kan aldrig ha mer rätt än den person som han eller hon säger sig företräda. Något sådant vore orimligt. Ändå bygger vår så kallade demokrati på just en sådan logik.

Idag påstås vi ha representativ demokrati i Sverige. Det är inte med sanningen överensstämmande. För det första så är det inte den parlamentariska majoriteten i Sveriges riksdag som har den reella makten. Det är regeringen, oavsett om den har en majoritet eller en minoritet av riksdagen bakom sig. När den konkreta politiken ska beslutas kan visserligen en parlamentarisk majoritet tillkännage sin vilja till regeringen, men det är sedan helt upp till regeringen om den vill lyssna på majoritetens vilja eller inte. Den enda makt majoriteten i Sveriges riksdag har är att anta en budget och att fälla den sittande regeringen i en misstroendevotering. Med tanke på att det inte krävs ett aktivt stöd av en riksdagsmajoritet för att utse en statsminister och därmed en regering (det räcker att en majoritet inte aktivt röstar emot en statsministerkandidat) och att det ofta inte finns något reellt parlamentariskt alternativ till den sittande statsministern/regeringen, så förslår makten hos en riksdagsmajoritet i opposition inte långt.

Ytterligare en aspekt på denna icke-representativa demokrati är hur valrörelser bedrivs och hur partierna agerar när ett val väl är genomfört. Ställ dig följande frågor: Vem eller vilka är det som beslutar vilka frågor som ska lyftas fram i en valrörelse? Är det partierna själva, journalistkåren eller några andra? Vilka kriterier används för att göra urvalet av frågor och på vilket sätt återspeglar detta urval det som är viktigast för vårt samhälle? Om en valrörelse helt domineras av frågor kring skatter, arbetslöshet och brottsbekämpning, i vilken mån kan man då säga att medborgarna har givit partierna mandat att fatta beslut i frågor som rör sjukvård, miljö eller trafik? Kan den regering som efter ett sådant val tillträder ens sägas ha demokratisk legitimitet i frågor som inte har varit föremål för debatt under själva valrörelsen? Är det rimligt att som medborgare tvingas välja mellan ett antal ”allt-eller-inget-paket” (partiprogram/valmanifest), och att sedan låta partierna efter valet förhandla mellan sig om vilka politiska förslag som ska genomföras och vilka som ska skrotas eller läggas på is? Är det rimligt att anta att den politik som har genomförts under de senaste mandatperioderna återspeglar medborgarnas önskemål i sak, inte minst med tanke på alla överenskommelser inom och mellan de politiska blocken? Om inte, vari ligger då det demokratiska i vårt så kallade representativa demokratiska system?

En demokrati värdig 2000-talet

Hur borde då en riktig demokrati för 2000-talet se ut? Det behöver inte vara så komplicerat. Det vi vill uppnå är att få ett system som inte attraherar människor som söker makt för maktens skull och som inte uppmuntrar till korruption. Vi vill också ha ett system där människor kan diskutera samhällsangelägenheter öppet och konstruktivt istället för att peka finger och mobba varandra för att vinna trovärdighetspoäng. Vi vill också ha ett system som fokuserar på de enskilda sakfrågorna, snarare än på hela paketlösningar som sedan måste förhandlas ihop mellan organiserade grupper (partier) utan medborgerlig insyn eller påverkan. Allt detta uppnås lättas och bäst om vi återgår till den klassiska grekiska formen av demokrati, d.v.s. sortition (lottning). I den bästa av världar kunde en sådan medborgardemokrati baseras på att det ur medborgarna lottas fram så många personer som behövs för att få en parlamentarisk församling som hyggligt återspeglar medborgarnas åsikter. Dessa får sedan inom sig diskutera aktuella sakfrågor och förslag, bjuda in experter och opinionsbildare och votera på de olika förslag som läggs fram av regeringen eller av olika medborgarinitiativ. En likaledes framlottad regering bestående av kvalificerade medborgare kan inneha den verkställande makten och såväl parlamentet som regeringen kan med fördel ha en viss rotation så att alla inte byts ut vid en och samma tidpunkt utan löpande. Den årliga riksbudgeten kan tas fram ur ett genomsnitt av alla parlamentarikers individuella önskningar.

Om det upplevs som för djärvt eller för experimentellt att ta steget fullt ut och införa verklig demokrati på en gång, finns det olika alternativa steg som kunde tas först. Ett förslag kunde vara att återinföra tvåkammarriksdagen i Sverige, och att låta den ena kammaren bestå av valda företrädare för partierna och den andra kammaren bestå av lottade medborgare. Man kunde också hämta inspiration från de ytterst beprövade och välfungerande system man har i Schweiz, bland annat rörande medborgarinitiativ, namninsamlingar med tvingande folkomröstningar, suspensiva folkliga veton mot av parlamentet antagna lagar, permanent samlingsregering med ett årligt roterande ordförandeskap, samt en geografiskt decentraliserad makt. Oavsett hur långt man vill gå i demokratisk riktning, eller hur fort man vill gå fram, så är det en sak som är säker. Vi har inte demokrati i Sverige idag och det folkliga missnöjet med både det politiska systemet som sådant och i synnerhet med politikerna som klass, är utbredd och ökar för vart år som går. Antingen måste vi reformera systemet i demokratisk riktning, och ge medborgarna reell och fortlöpande makt över samhällets skötsel, eller också kommer systemet att urholkas över tid och på sikt mista sin folkliga legitimitet. I värsta fall sitter vi till slut med ett tomt skal som till innehållet är lite mycket demokrati som i Deutsche Demokratische Republik. Skulle det gå så långt som att hela begreppet demokrati får en negativ klang, är vägen till totalitärt styre inte långt.

Johan Lindblad

Johan Lindblad är uppvuxen i en diplomatfamilj och har bott i elva olika länder. Han är utbildad statsvetare och historiker från Göteborgs och Lunds universitet och har arbetat på nationella nivå inom ett par olika riksdagspartier, samt även arbetat som tjänsteman i Riksdagen under knappt två år. Han har också en lång erfarenhet av att som tjänsteman ha betjänat såväl ministrar som parlamentariker från alla nordiska länder. Dessa erfarenheter har givit honom en gedigen insikt i bristerna i vårt politiska system och har fått honom att dra slutsatsen att vi endast lever i en nominell demokrati med fundamentala brister.

Johan Lindblad
Johan Lindblad
Johan Lindblad är uppvuxen i en diplomatfamilj och har bott i elva olika länder. Han är utbildad statsvetare och historiker från Göteborgs och Lunds universitet och har arbetat på nationell nivå inom ett par olika riksdagspartier, samt även arbetat som tjänsteman i Riksdagen under två år. Han har också lång erfarenhet av att som tjänsteman ha betjänat såväl ministrar som parlamentariker från alla nordiska länder. Hans erfarenheter har givit honom en insikt i bristerna i vårt politiska system.
Från skribenten

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här