måndag, maj 27, 2024
HemInsändareDen Västerländska Oligarkiska Eliten del 1: Dess Utveckling

Den Västerländska Oligarkiska Eliten del 1: Dess Utveckling

Den västerländska eliten har blivit oligarkisk. Den har idag ett oproportionerligt stort politiskt och ekonomiskt inflytande, som till och med är till skada för samhället. Det förefaller därför nödvändigt att sammanfatta denna elits historiska utveckling i del ett av denna artikel, och sedan gå igenom dess svek och dess nuvarande mål i den andra delen.

Alla samhällen har en elit

För det första måste man inse att det är naturligt och nödvändigt för alla samhällen att ha en elit. Den liberale tänkaren Murray Rothbard, en ständig motståndare till staten, skrev om idealet av ”naturliga aristokrater”, de som ”lever i frihet och harmoni med sina medmänniskor, och växer genom att utöva sin individualitet och sina högsta förmågor i sina kamraters tjänst, antingen i en organisation eller genom att producera effektivt för konsumenterna.”

Ett fritt samhälle behöver sådana ”naturliga aristokrater”, eftersom de är samhällets främsta drivkraft och inspirationskälla. Stora entreprenörs- och föreningsinitiativ tas av människor som är särskilt framsynta och motiverade, villiga att göra uppoffringar och ta risker. Hela samhället drar indirekt nytta av dessa människors initiativ.

Problemet är därför inte att det finns en elit i sig, utan att den inte längre i första hand består av ”naturliga aristokrater”, vilket till stor del var fallet tidigare. Idag finns framför allt ”konstgjorda aristokrater”, ”de som styr med tvång”, för att åter citera Rothbard. Det vill säga, de styr med hjälp av staten. De “machiavellianska” tänkarna var de första som systematiskt analyserade denna oligarkiska elit. De kallade den oligarkiska eliten för en “organiserad och styrande minoritet”, i motsatts till den oorganiserade och styrda majoriteten.

Problemet uppstår när eliten blir oligarkisk

När den styrande minoriteten blir oligarkisk använder den tvång för att i större eller mindre utsträckning påverka politiska beslut och till och med värderingar, i sina egna ekonomiska och ideologiska intressen. Men denna oligarkiska elit är inte allsmäktig eller allvetande, dess makt är aldrig helt ohotad och den använder inte alltid sitt stora inflytande på ett skickligt sätt.

De västerländska samhällena alltså alltid haft ”organiserade minoriteter”, men dessa har förvandlats över tid. Denna elits politiska makt har ständigt ökat i takt med statens utbredning och den oliberala statsskapitalism som den möjliggör. Som den framstående italienske historikern och politikern Gaetano Mosca skrev i sitt mästerverk, Den Styrande Klassen redan på 1920-talet: ”Om staten tar till sig, och sedan omfördelar, en större del av den offentliga rikedomen, har ledarna för den styrande klassen mer medel för godtyckligt inflytande över sina underordnade och undgår lättare någons kontroll.

Man får inte förutsätta att införandet av ”demokrati” har minskat denna styrande minoritets inflytande på samhället, eftersom demokrati obönhörligen åtföljs av en betydande tillväxt av staten. Även i en ”liberal demokrati” har den oorganiserade majoriteten praktiskt taget inget inflytande över t.ex. sin regerings utrikes-, penning-, försvars-, invandrings- och hälsopolitik.

Således skrev Mosca : ”Offentlig makt har inte varit och kommer aldrig att grunda sig på ett uttryckligt samtycke från majoriteten, eftersom den alltid har utövats och kommer att utövas av denna organiserade minoritet som har haft eller kommer att ha medel för att påtvinga folket sin överlägsenhet.

Det är möjligt att identifiera tre faser i utvecklingen av den styrande minoritetens förhållande till resten av samhället. Nedan följer beskrivningar av dessa tre faser.

Fas 1: Nationella, ekonomiska och industriella minoriteter

Den styrande minoriteten i väst var länge på 1800-talet ganska nära den ideala versionen av den naturliga elit som Rothbard talade om ovan. I avsaknad av starka stater och i total avsaknad av överstatliga institutioner är det då möjligt att tala (i pluralis) om styrande minoriteter. De var då mer nationella än internationella i sitt handlande, utövade ekonomisk snarare än politisk makt, och var mer industriella än finansiella. I Frankrike talade den politiske tänkaren Saint-Simon om ”industrialister”, som han i ett öppet brev till kung Louis XVIII beskrev som ”folkets naturliga och permanenta ledare”.

Dessa minoriteter tänkte naturligtvis främst på sina egna intressen, även om att de också till hög grad utvecklade en filantropisk ådra. Men västvärldens ökande välstånd under det ”långa” 1800-talet berodde till stor del på dessa styrande minoriteters affärsinvesteringar.

Förhållandet mellan dessa styrande minoriteter och resten av samhället var således rättså symbiotiskt. Detta trots verkliga spänningar och svåra livsvillkor för en stor del av befolkningen under den tidiga industrialiseringen. Spänningar som framgångsrikt utnyttjades och förstärktes av de dåvarande socialistiska grupperna. Till exempel så hade, fram till första världskriget, dessa styrande minoriteter ingenting emot den dåvarande prisdeflationen och frihandeln som rådde. De föredrog kontrollen de kunde utöva genom guldmyntfoten.

Fas 2: En internationell, politisk och finansiell minoritet

Den moderna styrande minoriteten uppkom progressivt i och med utvecklingen av den finansiella kapitalismen i slutet av 1800-talet. Detta skedde kring den växande och allt mer politiska makten hos de ”internationella bankirerna” och deras familjer. Historiskern Carroll Quigley nämnde dessa familjer: ”Raring, Lazard, Erlanger, Warburg, Schroder, Seligman, Speyers, Mirabaud, Mallet, Fould och särskilt Rothschild och Morgan.” Han beskrev dem på följande vis:

”Dessa bankfamiljer förblev annorlunda än vanliga bankirer på dessa utmärkande sätt:
1 De var kosmopolitiska och internationella
2 De stod regeringar nära och var särskilt intresserade av frågor om statsskulder
3 Deras intressen var nästan uteslutande i obligationer, eftersom de beundrade ”likviditet”
4 De var nästan lika hängivna sekretess som hemlig användning av ekonomiskt inflytande i det politiska livet”

”Inflytandet från finanskapitalismen och de internationella bankirer som skapade den utövades både på näringslivet och på regeringar, men kunde inte ha gjort någotdera om den inte hade kunnat övertala båda dessa att acceptera två ”axiom” i sin egen ideologi. Båda dessa axiom byggde på antagandet att politikerna var för svaga och för utsatta för tillfälliga folkliga påtryckningar för att kunna lita på kontroll över penningsystemet. För att göra detta var det nödvändigt att dölja, eller till och med att vilseleda, både regeringar och människor om pengars natur och dess sätt att fungera.”

Under andra fasen av denna elits utveckling, uppstår därför den västerländska styrande minoriteten, som då blir internationell, politiserad och i första hand finansinriktad. Denna beskrivning av kärnan i den västerländska oligarkin är fortfarande densamma, trots stora förändringar i det finansiella systemet under det senaste halvseklet. Runt denna kärna, och också hörande till denna elit, finns naturligtvis också politiker och höga tjänstemän, samt utgivare av systemmedia och ledare för många multinationella västerländska företag.

Den styrande minoriteten i symbios med staten

Some redan nämnts ovan, är politiseringen av den styrande minoriteten nära sammanflätad med den snabba utvidgningen av statens roll i samhället, särskilt från 1800-talets slut. I många länder ökade staten först sin kontroll över produktionen genom nationalisering av nyckelindustrier som ansågs “strategiska”. Sedan över valutan med övergivandet av guldsmyntfoten. Och därefter över konsumtionen genom införandet av priskontroller. Som den liberale kritikern Albert Jay Nock skrev : ”Det är lättare att beslagta rikedomar (från producenterna) än att producera det, så länge som staten gör beslagtagandet av rikedomar till en fråga om ett legaliserat privilegium.”

I denna andra fas började samhället att ta skada av den västerländska styrande minoritetens handlingar, även om effekterna inte alltid var så tydliga än. Det tål dock att nämnas att den oansvariga västerländska finansieringen av ryska revolutionen och senare av Nazityskland, som beskrevs i detalj av historikern Anthony Sutton, förmodligen medförde ett stort negativt inflytande på Historiens gång.

I och med andra världskriget och keynesianismens uppgång blev penninginflationen, detta konstgjorda gissel som drabbar majoriteten värst, ett viktigt verktyg för att berika de stora bankinstituten. Den avsiktliga finansieringen av den västerländska ekonomin på 1970-talet skapade ett större och större avstånd mellan den styrande minoritetens intressen och den ”verkliga” ekonomin som majoriteten lever och verkar i. Den västerländska oligarkiska eliten går då in i sin tredje fas, som kommer att beskrivas i den andra delen av denna artikel.

Finn Andreen

Från skribenten

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här