De dagliga skjutningarna och sprängningarna i samhället idag är varken ”samhällets” fel och ansvar, även om politikerna gärna påstår det. Vem har inte hört talet om bristen på fritidsgårdar som orsaken till det onda? De som skapat eländet är givetvis politiker men de närmast skyldiga är föräldrarna till de som skjuter, spränger och säljer droger. Det kan låta förenklat men det är sant. Huruvida föräldrarna ens skulle kunna fostra sina barn till välanpassade samhällsmedborgare i ett västland är oklart. Ett är dock säkert: de flesta av dem vill inte.
Mina föräldrar invandrade till Sverige från Levanten. Redan på 80-talet fattade de misstankar och flyttade till en mindre ort med färre invandrare. De baserade sitt beslut på de invandrade föräldrarnas agerande snarare än barnens. Vad mina föräldrar upptäckte bland dessa vuxna i miljonprojekten var en otacksamhet och misstänksamhet mot Sverige. De såg att många bar på en slags hemlandsromantik där allt i deras hemland, trots att de hade flytt därifrån, ansågs överlägset. Kulturen, religionen, maten, samhället och språket var bara några exempel. Mina föräldrar misstänkte även att det i invandrartäta områden skulle bildas samhällen som inte var helt olika dem de själva hade flytt ifrån.
Sverige och dess ursprungsbefolkning välkomnade oss till ett fritt land där alla hade rätt till sin egen åsikt och politisk ideologi utan förföljelse. Det fanns ett trygghetsnät som garanterade att ingen behövde gå hungrig eller sakna tak över huvudet. Alla hade rätt till skolgång och gratis universitetsutbildning. Med andra ord fanns det oändliga möjligheter att bli en del av det framgångsrika väst.
Under min egen uppväxt på den lilla orten kunde jag se fientligheten mot det nya landet när jag besökte invandrartäta områden. Där levde finnarna med resten av världen i höga betonghus från 60-talet. Varje gång en ungdom hamnade i konflikt med myndigheterna utnyttjade de sina föräldrars misstänksamhet mot samhället och skyllde snabbt på rasism eller diskriminering. Dessa föräldrar behövde inte mycket övertalning för att alltid ta barnens sida och skylla på samhället istället för sina egna misslyckanden.
De blåljussabotage vi ser i förorterna idag följer samma mönster. Med apatiska föräldrar som inte tar ansvar för sina barns uppfostran är det bara en tidsfråga innan Kabul och Rinkeby blir svåra att skilja åt. Idag har de Shariapolisen som enda auktoritet gemensamt, men det är endast straffbart om de bryter mot Sharia gentemot sina egna. Mot icke-muslimer gäller inga regler.
Det är inte samhällets ansvar eller skyldighet. Det är politikers fel. De har skapat en invandring där det är mer lönsamt att vara bidragstagare än att arbeta. Ofta, även om svensk höger ibland delar samma sympatier, erbjuder vänstern offerkofta till invandrarna som de gärna klär sig i. Enligt dem är det fel att ställa krav på assimilering, språk, arbete eller åtminstone respekt för dem som vill bygga vidare på det en gång vackra Sverige.
Igår sköts några svenskar ihjäl av en muslim i Belgien. För någon vecka sedan sköts en 18-årig pojke ihjäl på en fotbollsplan i Fruängen. Inte bara togs ett liv ifrån någon som knappt hunnit börja leva. Gärningsmännen som lever helt utan konsekvenstänk kunde ha haft ihjäl små barn med en rikoschett. Människor med dessa värderingar kommer ifrån länder som är diktaturer av en anledning. Dit bör de också sändas tillbaka. Det är det enda sättet att oskadligöra dem.
Elias M.
