Ett avslöjande tal om den Europeiska Unionens framtid gavs av Mario Draghi i Bryssel den 16 april 2024. Draghi, Italiens f.d. premiärminister och f.d. chef för Europeiska Centralbanken, presenterade politiska förslag för framtiden, direkt till medlemmarna av EU-kommissionen. En analys av detta tal är nödvändigt, eftersom det är så mycket som är alarmerade med EUs nuvarande politiska inriktning.
Talet kallades ”Radical Change — Is What Is Needed”, vilket ironiskt nog är en förståelig rubrik, om man tänker på den oerhört misslyckade bana som EU gett sig in på. Det skulle ju verkligen vara en ”radikal förändring” av den nuvarande politiken att tillåta mer frihet, mindre regleringar, mindre omfördelning och mindre beskattning, för att på ett ekonomiskt sätt få fart på EU. Föga förvånande var det inte alls vad Draghi hade i åtanke. Han ser bara samhällslösningar genom utökade statligta ingrepp och regleringar. Vad han föreslår är mera av den interventionistiska politik som håller på att sänka Europa.
Felaktiga lösningar mot bristen på konkurrenskraft
Draghi beklagade sig över de svårigheter som EU har haft i sin strävan att stärka konkurrenskraften. Detta trots vad han kallar en ”medveten strategi för att försöka sänka lönekostnaderna i förhållande till varandra”. Men resultaten av denna strategi är inte övertygande. Till och med EUs egen statistik drar slutsatsen att ”arbetskostnaderna per timme inom euroområdet ökade i alla EU:s medlemsstater”. Det bör erinras att en fri marknad, d.v.s. inte EU, tenderar att på ett naturligt sätt sudda ut löne- och prisskillnader över tid genom flödet av kapital och arbetskraft. När myndigheter försöker tvinga fram denna process leder det istället till extra kostnader.
Draghi klagar också över EU:s svaga konkurrenskraft när det gäller spjutspetsteknik. Men Draghi vägrar se att det framför är kvävande regleringar och skatter inom EU som hindrar innovation. Trots EU:s likriktande regleringar finns alltjämt stora regionala skillnader i konkurrenskraft inom, vilket är helt naturligt på fria marknader. Regioner med blomstrande start-up-miljöer bör belönas genom att de helt enkelt får tillgång till det kapital och den talang som de naturligen drar till sig på en fri marknad.
Kapitalmarknadsunion ett sätt att lägga vantarna på privat kapital
I stället för att erkänna länken mellan innovation, investeringar och den fria marknaden konstaterade Draghi att ”EU har mycket höga privata besparingar, men de kanaliseras oftast till bankkonton och används inte till att finansiera tillväxten så mycket som de skulle kunna göra på en större kapitalmarknad. Därför är utveckling av en kapitalmarknadsunion (CMU) en oumbärlig del av den övergripande konkurrenskraftstrategin”. EU definierar CMU som ett ”initiativ för att skapa en verklig inre marknad för kapital i hela EU”. Den f.d. italienska premiärministern Enrico Letta menar att CMU ska användas till ”att dra biljoner ur blockets gemensamma soffkuddar genom att erbjuda spararna ett enklare sätt att investera i aktier”.
Detta förslag är inte förvånande med tanke på att de nuvarande EU-institutionerna skamlöst och helt offentligt letar efter sätt att få tillgång till individuella EU-medborgares besparingar. Som på beställning har den franske presidenten, Macron, förklarat att ”hushållsbesparingar bör kunna användas till att mer direkt kunna finansiera de massiva investeringar som behövs för att öka vår konkurrenskraft”. Detta bekräftas också av en EU-vänlig tankesmedja: ”Europeiska Unionen sitter på 33,5 biljoner euro i hushållsbesparingar, eller en fjärdedel av EU:s samlade BNP. Men mycket av dessa pengar har fastnat i bankerna eftersom hushållen föredrar kontanter framför marknadsinvesteringar.” De laddade orden ”sitter” och ”fastnat” visar vart vinden blåser i Bryssel. Chockerande nog vill man använda hushållens egna (redan beskattade!) besparingar för att kompensera för misslyckade och kostsamma EU-strategier som länge har hämmat investeringar och konkurrenskraft.
Till och med The Financial Times erkände detta: ”konkurrenskraft och CMU är den välslitna ramsan från EU. Tyngdpunkten på konkurrenskraft är en reaktion på en skrämmande geoekonomisk omgivning. Genom att främja kapitalmarknaderna kringgår unionen frågan om gemensam skuld inom EU.”
Det är uppenbart att Draghi endast predikade till de troende, för att smörja EU-kommissionen som han hoppades kunna leda. På grund av sin politiska agenda för att koncentrera makten till Bryssel bortser han från det faktum att, som Ludwig von Mises sade, “pengar ligger aldrig stilla”. Kontantinnehav återspeglar inte bara individens naturliga och varierande benägenhet att spara, utan även, som Mises förklarade i Human Action: ”om den enskilde spararen använder sina extra besparingar för att öka sitt kontantinnehav, eftersom detta i hans ögon är det mest fördelaktiga sättet att använda dem, så leder det till en tendens till sjunkande råvarupriser och en ökning av den monetära enhetens köpkraft.” I ett fritt samhälle, d.v.s. inte EU, fyller alltså besparingar en viktig och naturligt kalibrerande roll som det inte borde vara någon statsmyndighets uppgift att skapa eller förstöra.
Skulden läggs på den geopolitiska världen
Kapitalmarknadsunionen, för att ge EU tillgång till mer privat kapital, presenterades av Draghi som ett sätt att stärka EU:s konkurrenskraft i en maktkamp mellan EU, USA och Kina. Men en sådan geopolitisk konkurrens kan inte ligga i de europeiska konsumenternas intresse, eftersom de då skulle få ytterligare begränsningar av frihandeln med företag från USA och Kina. Den enda naturliga konkurrensen är ekonomisk, inte politisk, och den finns mellan företag och individer på den fria marknaden och verkar över konstgjorda politiska gränser. Är EU:s mål att inleda en maktrivalitet med USA och Kina, eller är det att låta européer berika sig i fred? Det verkar uppenbart att det är det förra för Draghi och EU-kommissionen.
Draghi skyller därmed implicit det europeiska projektets svaga tillstånd på externa krafter, särskilt på Kina, men i allt högre grad också på Förenta Staterna. Ändå är det först och främst otyglade statsingrepp i det flesta ekonomiska och sociala områden i EU som är roten till problemen. Draghi klagar på att ”andra regioner inte längre följer reglerna och aktivt utarbetar en politik för att främja sin konkurrensposition”. Han kastar därmed sten i glashus eftersom statligt stöd till nationella industrier har varit ett vanligt politiskt verktyg för västerländska regeringar under många årtionden, för att inte tala om att EU knappast är oskyldig till undergrävning av ”regler”.
Målet är att koncentrera den politiska makten
EU:s underliggande globaliseringagenda, som får stöd av den hegeliska idén om den ”homogena universella staten”, är mycket tydlig i Draghis tal. Det finns många tecken på detta, t.ex. när han uppmanar till en ”standardisering av EU:s patientdata”, eller ”att gå med på en gemensam strategi” på energiområdet, eller när han trycker på EU:s ”gemensamma lånekapacitet”. Hans förslag skulle alla leda till ökad centralisering av makten i EU och en ytterligare försvagning av medlemsstaternas suveränitet. Detta är tydligt när han talar om behovet av att ”öka skalan” och att ”fragmenteringen håller oss tillbaka”. Dessa förslag används av Draghi för att rättfärdiga att mer makt koncentreras till ickevalda byråkrater i Bryssel.
EU:s framgång är inte beroende av en sådan politik, tvärtom. Den politiken skulle bara driva på statens utgifter och öka EU-förvaltningens storlek, utan att göra mycket för de verkliga entreprenörer som utgör ryggraden i de europeiska ekonomierna. Det finns förvisso ett behov av ökad konkurrenskraft i Europa, men för detta krävs att EU och de nationella staterna börjar släppa greppet om den europeiska ekonomin.
Det är uppenbart att EU har gått mycket längre än dess ursprungliga mål att skydda de “fyra friheterna” tvärs över hela Europa. Draghi bekräftar genom detta tal att EU trycker på för sin globalistiska agenda. Det är inte överdrivet att påstå att EU-projektet, och de europeiska regeringar som har stött det, har satt hela den europeiska civilisationen på spel genom de senaste årens tvångspolitik. Denna tvångspolitik har möjliggjorts genom de odemokratiska ratificeringarna av Maastrichtfördraget 1992 och Lissabonavtalet 2008. För att Europa skall kunna växa igen, även vetenskapligt och kulturellt, måste först de politiska barlaster som håller tillbaka dess ekonomier tas bort.
Finn Andreen, augusti 2024
