I ena ringhörnan religiös övertygelse. I den andra ideologisk besatthet beväpnad med strumpstickeargument. Abortfrågan har varit hopplös att försöka diskutera. Jag gör ändå ett försök.
Min utgångspunkt blir de reda siffrorna: 2019 utfördes 36 000 aborter och påföljande år föddes 113 000 barn i Sverige. Det betyder lite löst att knappt var fjärde graviditet avslutades med abort. Om dessa aborter – såväl medicinska som kirurgiska – utförs vardagar kl 8-17, så betyder det 18 aborter i timmen under kontorstid. Hela året. En industri, vilket är precis vad de traditionella abortmotståndarna rätteligen har kallat verksamheten.
Det här kan inte vara ett förhållande som inte får kritiseras och ifrågasättas.
Endast en mycket liten andel av aborterna torde ha medicinska skäl. Den helt dominerande orsaken är att graviditeten är oplanerad och oönskad, vilket i de flesta fall lär vara samma sak som att ett barn är oönskat inom 8 månader (det är föräldraskapet eller ett till barn man vill undvika, inte graviditeten som sådan). Oplanerad graviditet beror på slarv med preventivmedel eller att preventivmedel inte fungerat. I fallet slarv ska naturligtvis sådant bokföras på båda könen.
Åsiktsmässigt finns det två ytterligheter i abortfrågan. De som vill förbjuda aborter nästan helt eller helt, respektive de som vill bevara rådande ordning och mer eller mindre ställer sig likgiltiga till siffrorna ovan. Jag menar att hellre än att propagera för ett förbud eller likgiltigt betrakta saken, så ska man ställa den naturliga frågan: hur göra för att minska antalet aborter?
Det borde väl myndigheterna ha svar på, tänker kanske någon nu. Att minska antalet aborter borde spara pengar och planen med massinvandringen var ju att kompensera för det låga barnafödandet. Så tänkte jag också, men bet i sten när jag försökte hitta ett systematiskt och rimligt omfattande myndighetsarbete med det uttalade syftet att minska antalet aborter per år.
Däremot fann jag enkelt att myndigheter övervakar utvecklingen utan att egentligen försöka påverka den genom upplysnings- och opinionsarbete, oaktat gängse sexualundervisning i skolan. Sålunda kan man hos Socialstyrelsen finna att antalet aborter sjönk med 1500 från år 2019 till 2020, samt att tonårsaborter under lång tid minskat kraftigt i antal. Aborterna minskar även i åldersgruppen 20-24 år. 60% av alla aborter görs av kvinnor i åldersspannet 25-39 år. Tonårsaborternas andel understiger 10% av totalen.
Hur då göra? Det finns två parallella spår: pressa ned antalet oönskade graviditeter, respektive pressa upp andelen oplanerade graviditeter som fullföljs.
Det förstnämnda låter sig göras om den heliga kon att abort ska vara ”fri” ifrågasätts. ”Fri” betyder i praktiken att en abort kostar ett läkarbesök och ingenting mer. Skattebetalarna står för resten av kostnaden. Preventivmedel och ”dagenefterpiller” är sedan länge enkelt tillgängliga. Det finns därför ingen som helst anledning att inte prissätta den offentligt finansierade tjänsten abort på ett sådant sätt att det påverkar såväl mäns som kvinnors ansvarstagande i en annan riktning än idag. Mannen görs lämpligen solidariskt ansvarig för kostnaden. Omyndiga och meddelslösa kan hanteras med undantagsregler.
Om en sådan åtgärd kan ge upphov till färre oönskade graviditeter? Det borde den kunna, med tanke på att det såldes runt 260 000 dagenefterpiller år 2018 och då hade användningen ökat med 30% de senaste 10 åren. Det är uppenbart att en majoritet av aborterna är en form av preventivmedel, hur provocerande det än är att påstå detta. Dessutom ligger, som redovisat ovan, en majoritet av aborterna i en ålderskategori där kvinnorna – och deras eventuella partners – kan förväntas i hög utsträckning leva under ordnade sociala och ekonomiska förhållanden. Var fjärde graviditet återfinns inte hos kvinnor med sociala och/eller ekonomiska problem.
Socialingenjörerna beskattar alkohol hårt. Det ska vara dyrt att dricka, ty då dricks det mindre. Aborter subventioneras istället.
Det andra spåret är att arbeta för att oplanerade graviditeter i högre utsträckning fullföljs. Vi har matats med föreställningen att vår befolkning är för gammal och att invandring behövs för att det föds för få barn. Låt oss då uppmuntra barnafödande! Barn är inte problem, utan något vackert som skänker livet mening och kontinuitet. Har vi råd att subventionera 36 000 aborter per år, så har vi råd att hjälpa kvinnor att fullfölja graviditeter.
Säkerligen har jag med ovan ord lyckats reta gallfeber på en hel hoper rödgardister och pannluggsfeminister. Ni kan gärna få fundera på varför Nederländerna, med 17 miljoner invånare och en liberal abortlagstiftning, utför 28 000 aborter per år, mot våra 36 000 på en befolkning om dryga 10 miljoner.
Läs mer: ”Pride-firande ersätts av kampanj för ökad naturlig befolkningsökning”
