Tänk om någon skulle berätta för dig att det är intolerant och exkluderande att hysa feministiska åsikter? Du skulle med stor sannolikhet misstänka att personen försökte vara lustig eller underfundig. Kanske rent av ett internskämt du inte är insatt i. Låt mig förklara varför jag tror att det kommer vara lika kontroversiellt att kalla sig feminist som det är idag att kalla sig nationalist, inom några år bara.
Det har under lång tid, ja i princip under hela senare delen av 1900-talet, varit feminismens guldålder. Fröet för kvinnorörelsen såddes och vattnades redan under sent 1800-tal med suffragetterna som kämpade för kvinnlig rösträtt. I vår tid har frågor som kvotering, gratis tamponger och svårdefinierat manshat varit viktiga frågor för feministrörelsen i Sverige och vår del av världen. Men också kvinnans särställning, hennes särart. Sen finns det många kritiker som menar att feminister bara vill göra kvinnor till män, eller snarare ge kvinnor alla mansattribut som finns. Den teorin ställs ju på sin spjutspets när kvinnor tvingas att tävla mot män som låtsas vara kvinnor. Feministernas illa dolda ilska mot sådana fenomen är ofta mycket underhållande.
Transrörelsen som ska ses som en förgrening av HBTQI+-rörelsen, eller gaylobbyn, på ren svenska, har varit på frammarsch det senaste decenniet. Under lång tid har den samexisterat och samverkat med feministiska krafter, ofta mot liknande mål. Detta är ju inte heller särskilt anmärkningsvärt eller konstigt då båda rörelserna rent ideologiskt samexisterat långt ut på vänsterkanten.
Att gå in i någon lång utläggning om feministrörelsens framgångar i västvärlden är för en annan text, nån gång. Men vad betyder egentligen feminism? Jo, jag vet att det är väldigt avhängt beroende på vem du frågar, och det finns säkert en uttömmande lång text på Wikipedia som beskriver ideologins grundpelare. Men jag menar i grunden, vad handlar det om? Svaret är mångfacetterat, nämligen allt från utpräglat manshat, kvinnochauvinism, till bejakandet av olikheter hos könen till en önskan om jämställda löner. Alla dessa schatteringar får anses vara likvärdiga hårtestar i den feministiska busken.
På senare år har dock feminismen och transrörelsen hamnat på kollisionskurs, trots att man under lång tid samarbetat och närt varandras hat mot den vite CIS-mannen. Kollisionen blir kraftig dock, en feministisk rörelse som närt sina ideal om kvinnliga könets överlägsna attribut i över hundra år, mot en translobby som i grund och botten arbetar för att avveckla kön som biologisk faktor. Istället för man och kvinna, ska individen få välja sitt kön själv, och håll i er nu, det finns flera hundra att välja på! Om man inte kommer på ett eget alltså. Listan över nya kön växer alltså för varje dag som går.
Motståndet har kommit gradvis, från början var det insinuationer och försiktig kritik mot att vältränade män, utklädda till kvinnor fick delta i damsporter. Detta ledde naturligtvis till frågan om varför dessa män skulle tillåtas in i kvinnornas omklädningsrum, toaletter och provrum. Alltså, från mild kritik till bojkott av tävlingar där transexuella deltar.
Det ska sägas att många feminister lider av syntax error och kortslutning då regel nummer ett i alla vänsterideologier är att man aldrig får ställa två utsatta grupper mot varandra. Lite som att det aldrig kan vara homofobi när en muslimsk invandrare misshandlar en homosexuell man. Dock får man ändå intrycket av att fler och fler feminister börjar surna till rejält på transrörelsens ständigt nya påfund.
Ett sådant krav är att sjukvården ska börja referera till kvinnans könsorgan som ett s.k ”bonushål”, då företrädare för transrörelsen kan bli kränkta om inte ändtarmen definieras som den huvudsakliga kroppsöppningen för samlag. Även detta har, med all rätt, fått feminister i synnerhet, och kvinnor i allmänhet att gå fullständigt i taket. Listan på liknande galenskaper kan göras oändligt lång. En annan obehaglig aspekt av den mer våldsamma delen av transrörelsen är uppmaning till våld mot kvinnor. Parollen Punch a TERF har varit på tapeten i Storbritannien, TERF är enkelt förklarat, ett av transrörelsen välanvänt öknamn på en feminist som anser att bara kvinnor kan vara kvinnor.
Summan av kardemumman då? Någon skrev någonstans att ”The future is Trans”, jag tror att upphovspersonen har rätt. Framtiden, åtminstone ett bra tag framöver, tillhör nog transrörelsen, snarare än feministerna och alla andra som på vetenskaplig grund anser att det finns två biologiska kön. Och där någonstans har vi träffat pudelns kärna kring varför transrörelsen och feministerna är på våldsam kollisionskurs med varandra.
Framtidsspaningen i början av texten kanske låter mindre konstig nu. En intressant aspekt är att det finns likheter mellan feminism och nationalism, då båda ideologierna kan anses vara ”intressegrupper”. Ibland exklusiva sådana, ibland inkluderande. För många feminister är det ett mycket främmande faktum att en man skulle kunna sätta på sig en peruk och kalla sig kvinna hur som helst, för att sedan stövla in i ett omklädningsrum för damer och exponera sig naken. Precis som att många nationalister anser att man inte bara kan stövla in i Sverige och åka tunnelbana, och sedan kalla sig svensk. Det ligger därför mycket nära tillhands att jämföra de två ideologierna och således för kritiker att kalla båda för intoleranta, exkluderande och rent av hatiska. Vi är inte där än med feminismen, men vänta bara…
