tisdag, mars 5, 2024
HemHistoriaKommunen - en bra idé som förstördes, del 2

Kommunen – en bra idé som förstördes, del 2

I första delen av denna serie om kommunen konstaterades följande: 

Kommunen är en föreningsidé. Vi är medlemmar i kommunen, inte invånare. Vi väljer precis som i en förening ombud att representera oss i fullmäktige och dessa ombud väljer – också det som i en förening – en valberedning, styrelse och revisorer. 

När kommunerna ersatte socknarna på 1860-talet var de ungefär 2500 till antalet på en befolkning om 4 miljoner. I snitt 1600 medlemmar per kommun.

Medlemsavgiften togs ut via beskattning. Rösträtten i kommunen var villkorad och viktad mot hur hög medlemsavgift en medlem betalade.

Sabotage 1: Olika avgift men lika rösträtt och lika förmåner

Att vara del av en samhällsgemenskap är en försäkring. När premien för denna försäkring betalas genom procentbeskattning blir medlemsavgiften olika för olika medlemmar mätt i kronor och ören – kostnaden för försäkringen fördelas olika. Som förmånstagare behandlas vi medlemmar dock lika. Du får inte mer hemtjänst på ålderns höst för att du varit höginkomsttagare och finansierat en avsevärt högre andel än medelinkomsttagaren. Tidigare fanns en motvikt i den obalansen genom att rösträtten viktades mot din andel av finansieringen; betala mer och få mer inflytande. Denna princip övergavs.

Man behöll den procentuella beskattningen – differentierad medlemsavgift – men fördelade inflytandet lika. Den som förespråkar lika inflytande via lika rösträtt borde också förespråka en lika medlemsavgift för kommunens medlemmar, kan man tycka. Det är inte självklart att samma procent av lönen för varje person är mer rättvist än samma belopp för varje person.

Jasså lilla Emil vill komma på simträning här hos oss i Simklubben Siken? Det blir 0,3% av mammas och pappas inkomst i årsavgift. Ingen skulle acceptera en sådan princip i andra områden av livet, men när det gäller beskattning har vi lärt oss att det är normalt.

Sabotage 2: Avskaffade krav på självförsörjning och vandel

Kravet på intellektuell förmåga och att kunna försörja sig själv övergavs också. Det går idag bra att vara försörjd av kommunen och ändå få vara med och bestämma över hur kommunen ska styras. Även personer satta under förvaltarskap och därmed bedömda som oförmögna att sörja för sin person, egendom och inte kapabla att bevaka sin rätt, har rösträtt.

Sabotage 3: Sammanslagningar och förlust av lokalstyre

Låt oss nu titta på det tredje hugget mot kommunen: slakten av idén om lokalt inflytande i en trängre krets av kommunmedlemmar. Enklare uttryckt: dödandet av den lilla kommunen till förmån för stora kommuner dominerade av en centralort. 

På 50-talet reducerades antalet kommuner till runt 1000. Befolkningsmängden hade då ökat till 7 miljoner. Medlemsantalet i snitt steg från 1860-talets 1600 till 7000. Socialdemokratins fixering vid effektivitet och stordrift härjade sedan vidare under tillväxtepoken 50-60-tal. Skatten steg och kommunerna minskade i antal. 

1971 kulminerade det hela med kommunreformen som med lite smärre ändringar har gett oss dagens 290 kommuner. Det bör nämnas att socialdemokraterna fick egen majoritet i valet 1968. Detta genom att försälja miljonprogramsidén till en trångbodd och bostadshungrande befolkning. 

Sveriges fall är en flerstegsraket. Först höjdes skatterna snabbt och mycket. Därefter blåstes floran av socialförsäkringar upp i antal och ekonomisk omfattning. Betongförorter anlades. Därefter massinvandringen.     

Folkstyre omöjligt i jättekommuner

Medelantalet kommunmedlemmar är idag dryga 36 000. Medianstorleken är 16 200 invånare. Hälften av rikets invånare bor i de 33 största kommunerna. 

Av dessa 33 är Skellefteå minst med 74 402 invånare och 65 mandat i kommunfullmäktige. I valet 2022 lades 47 557 giltiga röster i Skellefteås kommunval. Ett mandat motsvarar därför 732 röster.

Låt det sjunka in. Folket i Skellefteå får en representant i styret per 732 röstande invånare. Och då är Skellefteå “bäst” – eller minst illa – av de 33 största kommunerna som håller hälften av rikets befolkning. 

Sämst är Stockhoms Stad. Antalet invånare är 984 748. Det finns 101 mandat i fullmäktige och i valet 2022 lades 612 296 giltiga röster. En folkets representant per 6062 giltiga röster. Demokrati är jätteviktigt!

Då har vi ändå inte vägt in spärren. För en sådan finns i kommunerna också, inte bara i valet till riksdagen. Den är 2% för kommuner som utgör en valkrets och 3% för kommuner som är indelade flera valkretsar. I Stockholms Stad måste ett parti samla 18 368 röster för att överhuvudtaget få deltaga i fördelningen av mandaten. Det är ett antal som är högre än antalet röstberättigade i ungefär 190 av rikets kommuner. 

För att en röst i valet till fullmäktige i Stockholms Stad ska räknas, måste den läggas på ett parti som samlar minst ett antal röster som är lika stort som samtliga giltiga röster i Härnösands kommun i Västernorrlands län. En kommun som utgör residenshuvudstad i länet och har knappt 25 000 invånare.

Sveriges minsta kommun ett föredöme

Stockholms Stad är en fantastisk demokratisk anomali. Invånarna är däremot i majoritet uppfyllda av en idé om att staden är ett demokratiskt föredöme inte bara i Sverige, utan i världen. Förmodligen tycker de också att rikets minsta kommun i valet 2022 – Bjurholm i Västerbotten – behöver tvångsinförlivas i en större kommun. Hur ska man annars kunna försäkra sig och kollektivet? Effektivitet är jätteviktigt!

Bjurholm har 2372 invånare och det lades 1502 giltiga röster i valet 2022. Då Bjurholms fullmäktige har 21 mandat, blir det 72 röster per mandat. I Bjurholm är det sålunda fullt möjligt att en fullmäktigeledamot är du med sina väljare. 

Med 21 mandat får man en “naturlig spärr” på 4,7%. Miljöpartiet har aldrig haft mandat i fullmäktige. Vänsterpartiet har som mest haft ett mandat. Innevarande mandatperiod har de inget. Liberalerna besvärar inte heller längre Bjurholms invånare, då de åkte ut ur fullmäktige i senaste valet. Kommunen har en lång historia av en stabil borgerlig majoritet – trots sin geografiska belägenhet.

Malmö kommun lika stor som Island

Det är inte bara relevant att jämföra rikets största kommun Stockholms Stad med den minsta. Stockholms Stad är så stor som “demokratisk enhet” att en jämförelse med andra länder är intressant. 

Med knappa miljonen invånare är staden nästan tre gånger så stor som… Island. Önationen som med 388 000 invånare utgör ett eget folk. Med ett eget språk, kultur och historia. Islänningarna har delat sitt land i 98 kommuner. I genomsnitt blir det 4000 invånare per kommun. 

En folkmängd på 388 000 är obetydligt större än Malmö Stad. Ändå väljer islänningarna en president vart fjärde år. Parlament heter Alltinget och har vikingaanor. Antalet mandat är 63, vilket råkar vara två fler än Örnsköldsviks kommun. 

Folkstyre förutsätter små politiska enheter

Så vad blir slutsatsen av dessa sifferövningar? Detta: inget verkligt folkstyre är möjligt utan små minsta “demokratiska” enheter. Kalla det kommuner, socknar eller något annat. Det spelar ingen roll. 

När de minsta enheterna konsekvent blåses upp i storlek, så devalveras din röst. Ditt inflytande minskar. Denna utveckling har varit ostoppbar sedan demokratins införande 1921. Kommuntanken är idag död och förstörd. Man måste ställa frågan: är det “demokratins” oundvikliga öde att genom “demokratiska” beslut ständigt öka storleken på såväl de minsta enheterna som de största dito?

Som med kommunerna så även med Sverige gentemot EU

Parallellt med kommunslakten har Sverige blivit medlem i EU och till denna överbyggnad överförs alltmer makt och en allt lägre andel lagar stiftas i vår riksdag. Från riksdagen till Europaparlament är det ett kvanthopp: Sverige har 7,9 miljoner röstberättigade och 349 mandat i riksdagen – 22 600 väljare per mandat.

EU har närmare 400 miljoner röstberättigade och ett parlament med 705 mandat. Fler än en halv miljon väljare per mandat.

Vi ska inte lära våra barn att demokrati är viktigt. Det är frihet som är viktigt.

Från skribenten

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här