”Bort rida Smålands ryttare. Det förflutnas skuggor jaga förbi. Kvar står ministären Sandler och myser i solskenet.”, skrev Torgny Segerstedt i högerpressen år 1925 efter att försvarsminister Per-Albin Hansson under statsminister Rickard Sandler genomfört omfattande nedskärningar i försvarsmakten.
I denna tid av kamp kring demokratins betydelse och omfattning lanserades givetvis detta som en satsning. Försvarsväsendet skulle nu bli det demokratiska samhällets tjänare i anda och sanning, enligt Sandler. Mot slutet av sitt liv medgav Sandler att tjugotalets försvarsbeslut var resultatet av en felbedömning.
Ironiskt nog ledde senare samme Per-Albin Hansson regeringarna vilka rustade upp rikets försvar under trettiotalet. Något man blev klar med två år efter det andra världskrigets slut. Per-Albin själv gick hädan 1946 och kunde därför inte vara med och ta revansch för fadäsen tjugoett år tidigare.
Stafettpinnen gick så vidare till Tage Erlander, vars tjugotre år som statsminister fortfarande är rekord. SVT förlänade den år 1985 avlidne landsfadern en tvåtimmarsdokumentär om två avsnitt i april förra året. Bortsett från att arbetarklassens främste företrädare fann sig utomordentligt väl tillrätta på Harpsund – en lustig överraskning med tanke på hans ideal – var det inte mycket till kritisk granskning.
Tvärtom fick vi lära oss att folkhemmets konstruktör, om vi låter Hansson vara dess ingenjör, stått för en enastående insats för sig själv genom att lyckas bli och vara statsminister så länge och för Sverige genom att lämna efter sig ett omfattande dagboksmaterial.
Inte en enda politisk reform ägnas särskild tid och det är ju inte så märkligt med tanke på att ingenting finns kvar av folkhemmet; varken ritningar eller konstruktioner.
Häromveckan gav statstelevisionen inblick i ett av de kortaste kapitlen i socialdemokratins historia, nämligen det om Håkan Juholt. Vi får följa med till beskickningen på Island där vi lär oss att den förre landsfadern i vardande brer smörgåsar, har med sig litervis med lingon till ön, jobbar mycket hårt och naturligtvis är stolt över den påverkan han aldrig hade.
En fryntlig prick som framstår som sympatisk och uppriktig när han talar om ”klägget”, den grupp konsulter, journalister och politiker i Stockholm som egentligen är överens om hur deras interna hierarki ska appliceras på Sverige. Själv är han stolt över att aldrig ha varit med där utan istället ha stått kvar med fötterna i den småländska myllan. Den cyniske anar även(?) här brist på skicklighet.
Juholts efterträdare – den erkände mästerförhandlaren – Löfven har i dagarna lyckats med konststycket att bli bortröstad från statsministerposten på en punkt han själv inte är för. Kort och gott har han försatt sig själv i en situation i vilken kanterna av hans självkomponerade regeringsunderlag ligger i clinch med varandra. När han så föll förmanades naturligtvis majoriteten mot honom med haranger om att just de inte hade någon majoritet för att bilda en ny regering.
Den historiemedvetne noterar att den enda gången i efterkrigstid Socialdemokraterna haft egen majoritet – nämligen 1968-1970 – valde statsminister Erlander att avgå. Vad händer om vi ger S två tredjedelars majoritet? Man får drömma!
Moderater och Kristdemokrater var förstås uträknat sist om att förstå – om det ens skett härvidlag – att inte bara deras väljare utan en majoritet inte är för den regering som alltså föll i måndags. Snarare har deras knapptryckarkompanier förefallit extra ointresserade av möjligheten att visa potens i pekfingret. Borgerliga väljare har vit hudfärg, deras företrädare vita flaggor.
Summa summarum: Vänstern har satt ned foten, SD har tagit initiativet och tvingat M och KD att rösta med dem, M och KD har avsatt en sosse, C befinner sig i en kohandling, MP är med utan att vara det, S kämpar för att återta makten och L har – trumvirvel – bytt sida.
Varje väljargrupp kan lugnt sätta sig i bilen, köra iväg till vännerna i skärgården, fira midsommar och samtidig som man påpassligt får in såväl maten som dukningen i vardagsrummet från altanen proklamera att deras politiker företräder dem och att just deras parti har en ovanligt svår balansgång i ett rörigt parlamentariskt läge.
På måndag återvänder det vackra vädret och som om ingenting har hänt står Löfven kvar och myser i solen.
Glad Midsommar tillönskas alla!
I knapt noen annen tid har det vært mer etterlengtet og nødvendig med politiske kommentatorer som evner å se dagens politiske situasjon mot dens historiske bakteppe, og slik la oss stakkars velgere få et glimt av sannhet i lyset fra de riktige perspektiver.
Skulle jeg ønske meg én ting for Sverige akkurat nå, så var at denne skribenten og andre svensker som ham (om flere av dette kaliberet mot formodning finnes) ville skrive mer.
Det gir håp og peker ut retningen.