tisdag, september 14, 2021
HemOpinion(S) har klockan - har Sverige tiden?

(S) har klockan – har Sverige tiden?

Stefan Löfven har snuvat sina politiska motståndare på det sista kortet. Han har aviserat sin egen avgång. En logisk slutpunkt för en politiker vars politiska linje bestått i att diktera takten för utrullning av nödvändiga manövrar, nödvändiga för den egna positionen och därmed partiets ställning. På det sättet är Löfven varken mer eller mindre framgångsrik än någon annan socialdemokratisk statsminister, han har lyckats ta och behålla makten – vilket uteslutande är uppdraget.

Synd för honom att han agerat i en tid som varit rörig parlamentariskt, ett uttryck för att nationen är på obestånd. Anledningen till att ingen talar om systemkollaps längre är helt enkelt att det inte räcker för att beskriva hur illa ställt det är i Sverige. Prognoserna om hur olönsam radikalfeminism, social rättvisa och massinvandring är, har slagit in med besked, men trängts undan av det lågintensiva inbördeskrig som pågår mellan ankomlingar runt hela landet.

Stefan har således haft sällsynt få möjligheter att maskera sina drag – något han faktiskt inte kan hjälpa.

Och nu får vi alltså inte ens möjlighet att göra honom till symbol för misslyckandet. Det hade varit en klen tröst för vanstyret att rösta bort honom, men framförallt hade det kunnat bli startskottet för en period av verkligt ansvarstagande för landet. På det sättet hade kanske Löfvens stora insats kunna bli att förlora och ta med sig naiviteten, tramset och Miljöpartiet ur regeringen och bort från den politiska scenen. Istället banas vägen för en uppsminkad fortsättning – jag ser det komma.

Nu dras föreställningen igång. En av de få rester som fortfarande ger nostalgiska vibbar om hur Sverige var. Ingen offentlig process har större pondus i Sverige än korandet av en socialdemokratisk partiledare. Knivarna slipas, vördnadsfulla men stenhårda positioneringar intas, ingen säger sig vilja ha uppdraget och insynen i processen är noll.

Jag unnar dem att njuta. Handen på hjärtat är det alltid imponerande att få betrakta ett gott hantverk. Stolta är de och man ser att det pirrar i dem när de nu ska få bevisa för sig själva och omvärlden att det här urverket, det är minsann vattentät och går rätt. Här syns inga spår av tidens tand, ett Sverige i kris eller för den delen ett parti på runt tjugo procent.

Man är aldrig så socialdemokratisk som när man inte kommenterar inre angelägenheter och särskilt inte den allra heligaste av dem. Ju mindre man säger, desto mer självsäker känner man sig. Varje sosse över fyrtiofem fnyser för varje andetag ut luften ur näsan på tilltagande Perssonskt manér. För att sänka tempot, visa att man inte är stressad och framförallt att man behärskar den pedagogiska uppgiften att avfärda allas patetiska vädjanden om svar på frågor. Det här är viktigt. Det här angår inte svenska folket. Det här sköter Rörelsen.

Vem det blir spelar tyvärr allt mindre roll för människor som röstar på det statsbärande partiet eller något av de förmenta alternativen. Det krävs alltmer skurrila ideologiska tolkningar och pubertala symbolfrågor för att man ska kunna låtsas att det handlar om något annat än ett karriärnätverks kamp för ensamrätten till tråget.

Om några årtionden har förmodligen även den sista klockan i (S)verige börjat gå fel och då kanske vi kan ta tag i problemen. Talibanerna behövde tjugo år för att köra ut amerikanerna och verkar kunna ta vid ungefär där de var innan invasionen. Orkar vi vänta så länge och vad finns kvar när klockan stannat och utvecklingen rullat på?

Erik Berglund
Samhällsdebattör med bakgrund i Moderaterna, medgrundare till Alternativ för Sverige och drivande i poddprojektet Den kokta grodan. Bosatt i Wien, Österrike.
Från skribenten

LÄMNA ETT SVAR

Fyll i din kommentar!
Fyll i ditt namn här