Det är fredag kväll. Jag sitter i bilen med min son, hunden ligger där bak. Vi lämnar staden bakom oss och åker ut mot landsbygden. Vi är på väg till släktens långtida tradition, den årliga lingonplockarhelgen i den gemensamma sommarstugan där farmor och farfar bodde hela somrarna på sin tid. Ur högtalarna strömmar låtar av Engmans kapell, som sjunger om hembygd och känslan av att komma hem till sin barndoms trakter.
Nu packar jag min väska, lämnar trängsel och betong, öppnar dörren och går ut.
När jag kan höra kyrkklockan eka över sjön, då har jag kommit hem.
Väl framme möts vi av en sprakande eld i eldkorgen på tomten samt en lång rad med marschaller längs stengärdsgården mot sjön.
Innan för dörren slår doften av nygräddade pajer emot oss från matbordet, som är dukat och prytt med ljus och servetter. Vi kramar om mina föräldrar och min brors familj, som kom lite före oss, och slår oss ner vid bordet, vin slås i glasen. Mor berättar vilka pajer hon har valt att bjuda på just den här gången. Hon är den självklara matriarken i köket, har planerat och förberett helgens samtliga måltider i detalj, hennes dryga 80 år är inget hinder.
Nästa morgon bjuder på lite mulet och småkyligt, men ändå skönt och friskt höstväder. Efter frukost packas matsäck med smörgås, ägg, kaviar, kaffe och bullar ner i ryggsäckar. En kort biltur tar oss ut i skogen. Vi förser oss med varsin hink och en bärplockare och beger oss ut bland lingon- och blåbärsriset. Hunden mumsar mest blåbär, likt en björn inför vinteridet. Vi andra fokuserar på lingonen, blåbär försåg vi oss med tidigare under sommaren.
Tankarna far iväg. Det måste ha varit det här beslutsfattarna såg framför sig när allemansrätten infördes. Att svenska familjer skulle ges möjlighet att komma ut i skog och mark och plocka bär och svamp för husbehov. Under fars skoltid var det också regel att skolbarnen plockade lingon och lämnade till skolköket för att lingonsylt skulle kunna serveras till den svenska husmanskost som så krävde.
Idag har allemansrätten perverterats till att gälla planetens alla människor. Folk från jordens alla hörn kan, i kommersiellt syfte, fritt dammsuga svenska marker utan att markägaren behöver tillfrågas eller ens informeras. Visst, bären kanske räcker till, även till björnen, i alla fall goda bärår. Men inte var det väl så lagstiftarna tänkte sig allemansrätten? Serveras det lingonsylt i skolköket idag har lingonen plockats av thailändare, sålts till någon uppköpare som sålt dem vidare till något större företag, ägt av Blackrock på toppen av ägarkedjan, som har processat bären till sylt med diverse tillsatser i en större fabrik.
I år är i alla fall ett gott lingonår och vi fyller gott och väl varsin hink innan vi samlas för att avnjuta matsäcken. Vissa av oss plockar betydligt mer än så. Ett uns av tävlingsinstinkt lurar alltid under ytan och en liten gliring låter inte vänta på sig om man plockat mindre än andra.
-Oj oj, är det där allt du har plockat, eller har du en hink till någonstans? Kanske råkade spilla ut de första 5 literna?
Framemot fyratiden är vi tillbaka vid stugan efter en fantastiskt fin dag i skogen. Ett bad och lite fika som uppladdning inför det lite träligare jobbet att rensa bären. Min far och son är redan i full gång med grovrensning med hjälp av dammsugare och en trattanordning som låter lätt skräp sugas upp av dammsugaren och de lite tyngre bären falla ner i en hink. Finrensning följer på rensgaller. Mor donar med middagen i köket. Blotta vetskapen om att desserten, så som traditionen bjuder, är den bygdelokala ostkakan med sommarens hjortron får det att vattnas i munnen.
-same procedure as last year?
-same procedure as every year!
Nästa dag gör jag mig ett ärende till kyrkan och besöker farmor och farfars grav. Den är fint underhållen med vackra blommor som mor och far satt dit. Även om det är länge sedan farmor och farfar lämnade jordelivet är de fortfarande andligen närvarande i stugan och vid den traditionsenliga lingonplockarhelgen. Tre generationer deltar aktivt, en fjärde generation delar andligt. Jag tänker att, visst det är några år bort, men i sinom tid ser nästa generation dagens ljus och vi blir fem generationer som deltar.
På väg tillbaka till stugan njuter jag av den fantastiska sången Andetag av Gunnfjauns Kapell.
En dag är du en av dem, som har levat förut i en svunnen tid
en dag, kanske länge än, ska du vaggas till ro, själen finna frid
dina gärningar, ditt ord, din tro vandrar vidare i dina barnbarns blod
så som havet bär var våg i sin famn, famnar tillvaron evigt människan
Vilken fin och rörande berättelse. Kanske berörde den mig extra mycket eftersom jag och mina små barn plockat blåbär i stort sett hela dagen, något vi gjort mycket i sommar. Vi har sällan sett andra som plockar bär denna sommar, vilket jag känt mig aningen sorgsen över. Tänk vad de går miste om, sådant som knappt kan uttryckas i ord. Och tänk vad synd, bärplockandet är ju så svenskt, något vi gjort både för nytta och nöje. Din historia om din far som plockade lingon för att få serverat till husmanskosten i skolan satte ett leende på mina läppar. När jag som barn gick på seglarläger kunde vi stanna på någon ö och bli ombedda att under lunchen plocka en deciliter blåbär. När vi sen på eftermiddagen riggat av jollarna möttes vi av doften av blåbärspaj från köket. Men bärplockningen har jag med mig i blodet. I släkten från norr har det alltid plockats litervis med bär av alla slag. Faktum är att min farmors föräldrar plockade bär för att få extra inkomst, och de var inte ensamma om det. Hursomhelst, tack för att du delade med dig av detta, hoppas ni håller hårt i denna tradition och att du får plocka bär även med barnbarn i framtiden.