Miljörörelsen som vi kunde ha fått

Gary Snyders essäsamling The Practice of the Wild¹ ger en sorglig inblick i den miljörörelsen vi skulle kunna ha haft, en miljörörelse som fokuserar på det lokala, mänskliga och naturliga.

Snyder själv är en intressant figur. Zen-buddist, antropolog, specialist på sydostasiatiska språk och kulturer, skogshuggare och kringresande besökare hos naturfolk världen över. Han verkar vara mest känd för sin poesi men av den här boken att döma så är det är inget fel på hans prosa. Det som framförallt skildras är hans enorma kärlek för de stora barrskogarna på USAs västkust och många av essäerna handlar om hur skogarna brutalt skövlats och det vemod han känner över det som permanent gått förlorat. Akut medveten att han är där som kolonisatör så brottas han även med frågan huruvida de europeiska kolonisatörerna någonsin kommer kunna bli infödingar på riktigt genom att omfamna den nordamerikanska naturen och fredligt dela ytan med ursprungsbefolkningen eller om Nordamerikas natur kommer bli lika tillrättalagd och domesticerad som Europas, Kinas och Japans natur blivit.

Snyder tillhör den sortens djupgröna rörelse som jag önskar var mycket större. Han vurmar hårt för det småskaliga och för anarkism men inte för individualism in absurdum vilket man förstår av essän där han fokuserar på hur allmänningar kan var lösningen på många problem med skövling av naturen. När han skriver om allmänningar så är det dock inte stora nationalparker och andra moderna statliga påfund han menar utan lokalt förankrade allmänningar så som de såg ut i Europa före industrialiseringen när lokalbefolkningen delade på allmänna ytor enligt specifika regler som var långsiktigt hållbara och till gagn för alla. Si och så många djur från varje gård fick beta på allmänningen, så mycket ved fick tas ut. En allemansrätt som tillåter att horder av asiatiska bärplockare flygs in för att tömma anonymt ägda skogar på bär är det alltså inte tal om utan det handlar om att vårda och vörda värdefulla naturytor som byn gemensamt behöver för sitt leverne.

The commons has been defined as “the undivided land belonging to the members of a local community as a whole.” This definition fails to make the point that the commons is both specific land and the traditional community institution that determines the carrying capacity for its various subunits and defines the rights and obligations of those who use it, with penalties for lapses. Because it is traditional and local, it is not identical with today’s “public domain,” which is land held and managed by a central government.

Snyder förkastar överlag den abstrakta natursynen som blivit förhärskande inom miljörörelsen eftersom den bygger på den felaktiga tanken att det finns något vi kallar för civilisation och något annat som vi kallar för natur. Den dikotomin är i sig ett problem och ett resultat av hur skadade av urbaniseringen alla människor blivit. Naturen för Snyder är lokal och det är i det lokala vi finner den genuina relationen till naturen.

Bioregional awareness teaches us in specific ways. It is not enough just to “love nature” or to want to “be in harmony with Gaia.” Our relation to the natural world takes place in a place, and it must be grounded in information and experience.

Att staten skulle vara en del av lösningen är inte något Snyder verkar sätta något hopp till. Staten är tvärtom problemet. Lösningen är socknen, byn, människorna som kör ned nävarna i myllan, hugger veden och jagar viltet.

These ideas provoke predictable and usually uninformed reactions. People fear the small society and the critique of the State. It is difficult to see, when one has been raised under it, that it is the State itself which is inherently greedy, destabilizing, entropic, disorderly, and illegitimate.

Snyder själv är inte rädd för det praktiska arbetet och i en essä reflekterar han över hur fint det känns att vara utomhus och jobba hårt tillsammans med andra män även när jobbet de utför (i det fallet att hugga ner skogarna) på ett större plan kanske är av ondo.

People love to do hard work together and to feel that the work is real; that is to say primary, productive, needed. Knowing and enjoying the skills of our hands and our well-made tools is fundamental.

Därför tycker han att miljörörelsen är fel ute när de attackerar skogshuggarna och jordbrukarna och andra människor nere på jorden som bara försöker få livet att gå runt istället för att rikta blicken mot globalisterna som driver skövlingen.

And our conservationist-environmentalist-moral outrage is often (in its frustration) aimed at the logger or the rancher, when the real power is in the hands of people who make unimaginably larger sums of money, people impeccably groomed, excellently educated at the best universities — male and female alike — eating fine foods and reading classy literature, while orchestrating the investment and legislation that ruin the world.

Förutom att vackert beskriva skogens komplexitet och skönhet så gör Snyder många fina reflektioner kring olika kulturer. Han ger oss inblickar i hur indianer, eskimåer och asiater reflekterar över naturen och livet och det är svårt att inte förtrollas av shinto och daoism eller hur man i Asien tillägnar livet åt att bli bra på en sak medan vi i väst ständigt rusar från det ena till det andra under ständig stress utan att någonsin ge oss själva möjligheten att luta oss tillbaka och bli trygga i vårt mästerskap.

Att lösningen på miljöproblemen inte finns att finna i Asiens mentalitet framgår dock när han poängterar att det i Japan inte längre ens finns kvar några stora träd av den sort man använder i konstruktionen av shintotempel vilket tvingar japanerna att importera dem från USA istället. Någon konkret lösning har Snyder inte att erbjuda och det kan man nog inte heller förvänta sig av någon enskild man. Det Snyder visar är att vi måste finna det vilda igen, både inom oss själva och ute i naturen och inse att vi är en del av allt.

Samtidigt med Snyders essäer så läste jag en artikel om arkitektur av Walter Gropius², Bauhausarkitekturens fader, och jag insåg att Gropius var Snyders motpol vilket framgår när man läser ett stycken som detta där Gropius hyllar den moderna atomismen:

The rented apartment is replacing the ancestral family home, attachment to the home town ceases, and a new era of nomad individuals begins, fostered by the rapid development of mechanized transportation. The family is losing its home just as the tribe lost its territory. The cohesive power of the family is yielding to the rights of the individual citizen of the state.

Eller när Gropius rationalistiska och instrumentella syn på människans bostad lyser igenom:

The problem of the minimum dwelling is that of establishing the elementary minimum of space, air, light and heat required by man in order that he be able to fully develop his life functions without experiencing restrictions due to his dwelling

Bara någon timme senare läste jag sedan Snyder skriva om eldstaden som hemmets centrum både spirituellt och bokstavligt.

In the Ainu world a few human houses are in a valley by a little river. The doorways all face east. In the center of each house is the firepit. The sunshine streams through the eastern door each morning to touch the fire, and they say the sun goddess is visiting her sister the fire goddess in the firepit. One should not walk through sunbeams that shine on the fire — that would be breaking their contact.

Och där ser vi det, skillnaden mellan brutalistvänstern och den ursprungliga miljörörelsen. Två universum, två radikalt skilda världsbilder och två inkompatibla sätt att se på människan. Vi har de som vill revolutionera och omdana och de som vill bevara. Det stora och sterila och det lilla och vackra. Trots deras fundamentala oförenlighet så har vänstern ändå lyckats assimilera miljörörelsen som nu lealöst spelar med när vänstern ger sig ut på ondskefulla stolletåg som att förfula all svensk natur med en massiva vindkraftsutbyggnaden³ och förbjuda vedeldning⁴.

Ingen lokal förankring finns kvar i miljörörelsen, ingen tanke på småskalighet. Per Bolund och Åsa Romson står för en total inversion av vad de föregående miljökämparna kämpade för på samma sätt som Schyman går i fronten för den splittrande och centraliserade statsfeminismen som är raka motsatsen till den ursprungliga feminismen som förespråkade familjen, det lokala och det småskaliga⁵. Man undrar verkligen vad Snyder skulle ha att säga åt Bolund.

Det finns dock många personer som Gary Snyder i världen. Människor som genuint bryr sig om sin närmiljö, som älskar och vårdar sin bygd och som stretar emot den utveckling som den moderna miljörörelsen försöker forcera igenom. Människor som är för upptagna med att jaga på sina marker, påta i sin jord och sköta sin trädgård för att ha tid eller ork att kriga på internet på kvällskanten utan istället lutar sig tillbaka med en kopp te framför den öppna brasan för lite välförtjänt vila. Tyvärr så kommer den moderna miljörörelsen inte tillåta dem att vila men då kommer de hitta till oss istället.