Ännu ett avsnitt av Strålande tider har släppts och givetvis kan jag inte låta bli att kommentera eftersom jag tycker det är kul att någon äntligen poddar om kärnkraft och eftersom jag personligen är bekant med några som har gästat podden (göm era kvinnor och barn kära vänner för ni vet aldrig vem i er bekantskapskrets som är ett riktigt högerspöke).
I det senaste avsnittet så talar Carl Berglöf bland annat om den våta filt som ligger över kärnenergins utveckling på grund av all politisk klåfingrighet. Tyvärr gräver han i min mening inte riktigt djupt nog. De lösningar han föreslår ligger nämligen helt inom det statsfixerade paradigm som kärnkraften verkat i sedan sin födsel. Han vill exempelvis förenkla regelverken, flytta upp reglering till EU nivå för att harmonisera regelverk mellan de europeiska länderna, likställa spelplanen mellan energikällorna osv. Hans fokus är på hur man ska fixa det korrupta systemet och inte att skrota systemet och så att säga dränera träsket och ge de ansvariga exklusiva helikopterturer över Östersjön.
Hur lovvärt det än är så kommer hans ansats aldrig fungera och för att förstå varför så måste vi vända oss till något annat än ingenjörskonsten, nämligen ekonomi.
Det är inget brott att vara okunnig inom ekonomi, det är trots allt en specialiserad kunskapsområde som de flesta anser vara en ‘dyster vetenskap’. Men det är helt ansvarslöst att ha högljudda åsikter om ekonomiska spörsmål medan man förblir i detta tillstånd av okunskap
– Murray Rothbard
De flesta (i synnerhet ingenjörer) kan ingenting om ekonomi och har därmed aldrig lärt sig att fundera över hur incitament påverkar system. Det är dock busenkelt så låt oss resonera kring det så som en ingenjör skulle kunna göra.
Ordet optimera känner vi alla till men det används ofta slarvigt när man egentligen menar maximera och distinktionen är väldigt viktig. Om vi tar idrottens värld som ett exempel så har vi dels idrotter som styrkelyft där allt handlar om en parameter, i detta fallet att bli så stark som möjligt. En styrkelyftare försöker inte optimera sin styrka, han försöker maximera den. En brottare har däremot har väldigt många egenskaper som han behöver utveckla samtidigt. Det är styrka, rörlighet, teknisk skicklighet, explosivitet och strategi och han kan därmed inte lägga all träningstid på att maximera en egenskap. Brottaren måste hitta en perfekt avvägning där utveckling av en egenskap inte får ha för stor menlig påverkan på de andra egenskaperna men där träning av en egenskap obönhörligen innebär att en annan inte förbättras eller till och med degraderas. Atleten måste hitta ett optimum i sin träning där utvecklingen av styrka, skicklighet och rörlighet sker i balans.
Det mesta som görs är som brottning snarare än styrkelyft. Det är sällan vi i verkligheten vill maximera något utan det handlar om att finna optimum när olika viktiga egenskaper har motstridiga krav. Kärnkraftssäkerhet är en sådan, maximal säkerhet har vi när alla reaktorer är avstängda, optimal säkerhet har vi när säkerheten balanseras mot verksamhetens lönsamhet.
Det är här myndigheter och regleringar kommer in i bilden. Reglering av ett eller annat slag kommer vi alltid ha men det finns olika sätt för regelverk att uppkomma. Ett är genom frivilliga samfund som samlar erfarenhet och kodifierar det och de olika svenska ångpanneföreningarna var ett utmärkt exempel på det. Ingen tvingade ångpanneägarna att gå med i dessa föreningar men de gjorde det ändå för ingen ville att deras pannor skulle explodera och försäkringsbolagen sänkte givetvis premierna om ägarna tillät besiktningar från dessa frivilliga organisationer. Samtidigt skulle förstås aldrig en förening som drivs av de som äger ångpannor tillåta att regelverken blir så omständliga att ångpannor förvandlas en förlustaffär, inte heller skulle försäkringsbolag ställa så hårda krav att premierna gör verksamheten olönsam. Sådana sammanslutningar är alltså optimerande av sin natur, det blir inte en massa trams utan regelverket förblir slimmat och ändamålsenligt.
En myndighet däremot är till sin natur maximerande, Strålsäkerhetsmyndigheten som exempel har en endaste uppgift och det är att skapa ett strålsäkert samhälle:
Strålsäkerhetsmyndigheten har ett samlat ansvar inom områdena strålskydd, kärnsäkerhet och nukleär icke-spridning. Vi verkar inom ramen för de lagar och förordningar som reglerar vårt arbete med att skapa ett strålsäkert samhälle
Vi arbetar pådrivande och förebyggande för att skydda människor och miljö från oönskade effekter av strålning, nu och i framtiden.
Den logiska slutpunkten för SSMs arbete är således avstängda reaktorer. Då är skyddet mot oönskade effekter av strålning maximerat. Det kan kanske verka som en löjlig anmärkning att dra ut tangenten så lång men det är viktigt, om det inte finns några andra incitament än att maximera säkerhet så hamnar man obönhörligen där. En snabb pulkafärd ned för det sluttande planet.
Individuella tjänstemän kan givetvis göra dugliga bedömningar och inte släppa igenom de värsta stolleproven men incitament verkar statistiskt, vissa individer kommer alltid avvika men på det stora hela så kan man förutsäga vad som sker genom att studera incitamenten. Höjer man skatten på diesel så kommer det exempelvis ha föga inverkan på de riktigt väl bemedlade men vi kommer se en sänkning av förbrukning på det stora hela på grund av effekter så som att undersköterskor i glesbygdskommuner inte längre kommer ha råd att ta sig till jobbet hur hårt de än sliter för att få livspusslet att gå ihop och antingen blir de socialfall eller flyttar in till stan. Även medelklassen kommer överlag börja förändra sina konsumtionsmönster genom att exempelvis rata dyr och lokalproducerad mat i affären och istället köpa dansk ångestgris så de har råd att tanka bilen. Som resultat så dör landsbygden, incitamenten för urbanisering innebär att fler kan ta tunnelbana istället för bilen osv. Konsumtionen går ner. Men även bland medelklassen kommer någon enstaka individ givetvis av ren dådkraft låta traktorn rulla på tomgång hela natten som ett fuck you till överheten.
Individuellt kompetenta tjänstemän kan vara som den envisa knegaren, de utgör ett fåtal som försöker simma mot den incitamentsdumhetstsunami som drar med sig resten av organisationen men de kämpar förgäves. Över tid kommer alla länder som har myndigheter med samma struktur som SSM sträva mot att lägga ner sin kärnkraft och västvärlden utveckling är ett exempel på detta. För att bryta trenden så måste vi byta modell för hur vi reglerar kärnenergi, vi måste återuppliva ångpanneföreningarna!
Ett intressant motexempel är dock amerikanska Atomic Energy Comission (AEC) som inrättades efter Manhattanprojektet. AEC var en myndighet men den hade många funktioner, den skulle reglera kärnenergins säkerhet, den skulle uppmuntra dess kommersiella utveckling och den skulle bedriva forskning och utveckling. AEC tvingades därmed att delvis vara optimerande (även om lönsamhet aldrig riktigt var på dess agenda) istället för maximerande och hela den amerikanska reaktorflottan byggdes snabbt upp under AEC, både den bokstavliga flottan med hangarfartyg och ubåtar och även alla civila kraftverk. AEC hade dock något ännu viktigare än en optimerande funktion, nämligen världens främsta genier. När individer av Fermi, Oppenheimer, Dyson och Tellers kaliber jobbar för myndigheten så är de fiskar som är så bastanta att de kan ändra strömmen genom sina fenslag, de är undantaget som bekräftar regeln gällande incitamentströmmar. Någon Fermi eller Teller ser vi givetvis inte vid kärnkraftsmyndigheterna idag, sådana människor existerar inte längre.
I slutändan styckades AEC eftersom de multipla rollerna ansågs skadliga och USA fick istället Department of Energy (DOE) som sköter forskningsbiten och Nuclear Regulatory Comission (NRC) som sköter reglering. Endast ett fåtal civila reaktorer har tagits i drift i USA sedan den uppdelningen eftersom NRC förutsägbart gjort licensieringsprocessen till en mardröm. En licensiering tar nu årtionden och USA har fått absurda situationen att DOE måste sticka till skattepengar till kommersiella projekt för att de ska ha råd att betala NRCs avgifter för licensieringen. Ungefär samma situation kommer vi få i Sverige snart när politikerna tvingas inse att vinden inte blåser på de riktigt kalla dagarna och industrin hotar med att fly landet. Då kommer vi få se subventioner med ena handen samtidigt som andra handen gör SSM större. Probleminsikten lyser med sin frånvaro.
När Kalle säger “Kärnkraften är starkt reglerad idag och det är med rätta, det finns risker som måste hanteras. Det ska vara tydligs föreskrifter, tydliga riskkriterier osv” så visar han därmed att han inte riktigt gått till botten med problemet. Vad värre är, när han förespråkar en harmonisering av regleringar inom EU så förordar han omedveten en dödsdom för kärnenergi i hela EU. En harmonisering kommer endast leda till att en gigantisk EU myndighet skapas som rullar vidare enligt de destruktiva incitamenten, men då på en nivå där inget medlemsland kan komma undan och där de mest kritiska länderna enligt minoritetsregeln kommer vara de som sätter kraven. Så länge reglering är en nationell angelägenhet så kan några länder åtminstone vara fristäder för utveckling och en av anledningarna till att den industriella revolutionen svepte över just Europa är att innovatörer alltid kunde flytta till något annat land när deras länder tog dåraktiga beslut. En god kontrast är hur det Kinesiska imperiet skrotade hela sin djuphavsflotta och istället för att kineser seglade runt jorden så blev det sedan portugiser och spanjorer eftersom de kinesiska båtbyggarna och navigatörerna inte hade någonstans att ta vägen.
Att kärnenergi har stagnerat globalt beror till stor del på IAEA, Euratom och alla andra sammansvärjningar som med icke-spridning av kärnvapen som ursäkt tvingat fram en teknisk homogenisering över hela världen. Det finns ingen riktig fristad för kärnenergins utveckling, världen har anammat en kinesisk strategi snarare än den strategi som gjorde Europa till det vi var.
Ännu ett avsnitt av Strålande tider[1] har släppts och givetvis kan jag inte låta bli att kommentera eftersom jag tycker det är kul att någon äntligen poddar om kärnkraft och eftersom jag personligen är bekant med några som har gästat podden (göm era kvinnor och barn kära vänner för ni vet aldrig vem i er bekantskapskrets som är ett riktigt högerspöke).
I det senaste avsnittet så talar Carl Berglöf bland annat om den våta filt som ligger över kärnenergins utveckling på grund av all politisk klåfingrighet. Tyvärr gräver han i min mening inte riktigt djupt nog. De lösningar han föreslår ligger nämligen helt inom det statsfixerade paradigm som kärnkraften verkat i sedan sin födsel. Han vill exempelvis förenkla regelverken, flytta upp reglering till EU nivå för att harmonisera regelverk mellan de europeiska länderna, likställa spelplanen mellan energikällorna osv. Hans fokus är på hur man ska fixa det korrupta systemet och inte att skrota systemet och så att säga dränera träsket och ge de ansvariga exklusiva helikopterturer över Östersjön.
Hur lovvärt det än är så kommer hans ansats aldrig fungera och för att förstå varför så måste vi vända oss till något annat än ingenjörskonsten, nämligen ekonomi.
Det är inget brott att vara okunnig inom ekonomi, det är trots allt en specialiserad kunskapsområde som de flesta anser vara en ‘dyster vetenskap’. Men det är helt ansvarslöst att ha högljudda åsikter om ekonomiska spörsmål medan man förblir i detta tillstånd av okunskap
– Murray Rothbard[2]
De flesta (i synnerhet ingenjörer) kan ingenting om ekonomi och har därmed aldrig lärt sig att fundera över hur incitament påverkar system. Det är dock busenkelt så låt oss resonera kring det så som en ingenjör skulle kunna göra.
Ordet optimera känner vi alla till men det används ofta slarvigt när man egentligen menar maximera och distinktionen är väldigt viktig. Om vi tar idrottens värld som ett exempel så har vi dels idrotter som styrkelyft där allt handlar om en parameter, i detta fallet att bli så stark som möjligt. En styrkelyftare försöker inte optimera sin styrka, han försöker maximera den. En brottare har däremot har väldigt många egenskaper som han behöver utveckla samtidigt. Det är styrka, rörlighet, teknisk skicklighet, explosivitet och strategi och han kan därmed inte lägga all träningstid på att maximera en egenskap. Brottaren måste hitta en perfekt avvägning där utveckling av en egenskap inte får ha för stor menlig påverkan på de andra egenskaperna men där träning av en egenskap obönhörligen innebär att en annan inte förbättras eller till och med degraderas. Atleten måste hitta ett optimum i sin träning där utvecklingen av styrka, skicklighet och rörlighet sker i balans.
Det mesta som görs är som brottning snarare än styrkelyft. Det är sällan vi i verkligheten vill maximera något utan det handlar om att finna optimum när olika viktiga egenskaper har motstridiga krav. Kärnkraftssäkerhet är en sådan, maximal säkerhet har vi när alla reaktorer är avstängda, optimal säkerhet har vi när säkerheten balanseras mot verksamhetens lönsamhet.
Det är här myndigheter och regleringar kommer in i bilden. Reglering av ett eller annat slag kommer vi alltid ha men det finns olika sätt för regelverk att uppkomma. Ett är genom frivilliga samfund som samlar erfarenhet och kodifierar det och de olika svenska ångpanneföreningarna var ett utmärkt exempel på det. Ingen tvingade ångpanneägarna att gå med i dessa föreningar men de gjorde det ändå för ingen ville att deras pannor skulle explodera och försäkringsbolagen sänkte givetvis premierna om ägarna tillät besiktningar från dessa frivilliga organisationer. Samtidigt skulle förstås aldrig en förening som drivs av de som äger ångpannor tillåta att regelverken blir så omständliga att ångpannor förvandlas en förlustaffär, inte heller skulle försäkringsbolag ställa så hårda krav att premierna gör verksamheten olönsam. Sådana sammanslutningar är alltså optimerande av sin natur, det blir inte en massa trams utan regelverket förblir slimmat och ändamålsenligt.
En myndighet däremot är till sin natur maximerande, Strålsäkerhetsmyndigheten som exempel har en endaste uppgift och det är att skapa ett strålsäkert samhälle[3]:
Strålsäkerhetsmyndigheten har ett samlat ansvar inom områdena strålskydd, kärnsäkerhet och nukleär icke-spridning. Vi verkar inom ramen för de lagar och förordningar som reglerar vårt arbete med att skapa ett strålsäkert samhälle
Vi arbetar pådrivande och förebyggande för att skydda människor och miljö från oönskade effekter av strålning, nu och i framtiden.
Den logiska slutpunkten för SSMs arbete är således avstängda reaktorer. Då är skyddet mot oönskade effekter av strålning maximerat. Det kan kanske verka som en löjlig anmärkning att dra ut tangenten så lång men det är viktigt, om det inte finns några andra incitament än att maximera säkerhet så hamnar man obönhörligen där. En snabb pulkafärd ned för det sluttande planet.
Individuella tjänstemän kan givetvis göra dugliga bedömningar och inte släppa igenom de värsta stolleproven men incitament verkar statistiskt, vissa individer kommer alltid avvika men på det stora hela så kan man förutsäga vad som sker genom att studera incitamenten. Höjer man skatten på diesel så kommer det exempelvis ha föga inverkan på de riktigt väl bemedlade men vi kommer se en sänkning av förbrukning på det stora hela på grund av effekter så som att undersköterskor i glesbygdskommuner inte längre kommer ha råd att ta sig till jobbet hur hårt de än sliter för att få livspusslet att gå ihop och antingen blir de socialfall eller flyttar in till stan. Även medelklassen kommer överlag börja förändra sina konsumtionsmönster genom att exempelvis rata dyr och lokalproducerad mat i affären och istället köpa dansk ångestgris så de har råd att tanka bilen. Som resultat så dör landsbygden, incitamenten för urbanisering innebär att fler kan ta tunnelbana istället för bilen osv. Konsumtionen går ner. Men även bland medelklassen kommer någon enstaka individ givetvis av ren dådkraft låta traktorn rulla på tomgång hela natten som ett fuck you till överheten.
Individuellt kompetenta tjänstemän kan vara som den envisa knegaren, de utgör ett fåtal som försöker simma mot den incitamentsdumhetstsunami som drar med sig resten av organisationen men de kämpar förgäves. Över tid kommer alla länder som har myndigheter med samma struktur som SSM sträva mot att lägga ner sin kärnkraft och västvärlden utveckling är ett exempel på detta. För att bryta trenden så måste vi byta modell för hur vi reglerar kärnenergi, vi måste återuppliva ångpanneföreningarna!
Ett intressant motexempel är dock amerikanska Atomic Energy Comission (AEC) som inrättades efter Manhattanprojektet. AEC var en myndighet men den hade många funktioner, den skulle reglera kärnenergins säkerhet, den skulle uppmuntra dess kommersiella utveckling och den skulle bedriva forskning och utveckling. AEC tvingades därmed att delvis vara optimerande (även om lönsamhet aldrig riktigt var på dess agenda) istället för maximerande och hela den amerikanska reaktorflottan byggdes snabbt upp under AEC, både den bokstavliga flottan med hangarfartyg och ubåtar och även alla civila kraftverk. AEC hade dock något ännu viktigare än en optimerande funktion, nämligen världens främsta genier. När individer av Fermi, Oppenheimer, Dyson och Tellers kaliber jobbar för myndigheten så är de fiskar som är så bastanta att de kan ändra strömmen genom sina fenslag, de är undantaget som bekräftar regeln gällande incitamentströmmar. Någon Fermi eller Teller ser vi givetvis inte vid kärnkraftsmyndigheterna idag, sådana människor existerar inte längre.
I slutändan styckades AEC eftersom de multipla rollerna ansågs skadliga och USA fick istället Department of Energy (DOE) som sköter forskningsbiten och Nuclear Regulatory Comission (NRC) som sköter reglering. Endast ett fåtal civila reaktorer har tagits i drift i USA sedan den uppdelningen eftersom NRC förutsägbart gjort licensieringsprocessen till en mardröm. En licensiering tar nu årtionden och USA har fått absurda situationen att DOE måste sticka till skattepengar till kommersiella projekt för att de ska ha råd att betala NRCs avgifter för licensieringen. Ungefär samma situation kommer vi få i Sverige snart när politikerna tvingas inse att vinden inte blåser på de riktigt kalla dagarna och industrin hotar med att fly landet. Då kommer vi få se subventioner med ena handen samtidigt som andra handen gör SSM större. Probleminsikten lyser med sin frånvaro.
När Kalle säger “Kärnkraften är starkt reglerad idag och det är med rätta, det finns risker som måste hanteras. Det ska vara tydligs föreskrifter, tydliga riskkriterier osv” så visar han därmed att han inte riktigt gått till botten med problemet. Vad värre är, när han förespråkar en harmonisering av regleringar inom EU så förordar han omedveten en dödsdom för kärnenergi i hela EU. En harmonisering kommer endast leda till att en gigantisk EU myndighet skapas som rullar vidare enligt de destruktiva incitamenten, men då på en nivå där inget medlemsland kan komma undan och där de mest kritiska länderna enligt minoritetsregeln[4] kommer vara de som sätter kraven. Så länge reglering är en nationell angelägenhet så kan några länder åtminstone vara fristäder för utveckling och en av anledningarna till att den industriella revolutionen svepte över just Europa är att innovatörer alltid kunde flytta till något annat land när deras länder tog dåraktiga beslut. En god kontrast är hur det Kinesiska imperiet skrotade hela sin djuphavsflotta[5] och istället för att kineser seglade runt jorden så blev det sedan portugiser och spanjorer eftersom de kinesiska båtbyggarna och navigatörerna inte hade någonstans att ta vägen.
Att kärnenergi har stagnerat globalt beror till stor del på IAEA, Euratom och alla andra sammansvärjningar som med icke-spridning av kärnvapen som ursäkt tvingat fram en teknisk homogenisering över hela världen. Det finns ingen riktig fristad för kärnenergins utveckling, världen har anammat en kinesisk strategi snarare än den strategi som gjorde Europa till det vi var.