torsdag, september 16, 2021
HemPolitikPartiet och demografin

Partiet och demografin

Få områden är eller har historiskt varit så laddade som invandringen till Sverige. Den som vågar ifrågasätta det allra heligaste får vänta sig att bli stämplad som rasideolog eller nazist. Ett tämligen extraordinärt läge, och utvecklingen går åt fel håll av debattklimatet att döma. Vem tjänar på tystnadskulturen som odlas fram?

Det finns flera orsaker till att invandringsfrågan är laddad. Dessa behöver tuggas och analyseras för att vi skall kunna förstå den större bilden.

De personliga vinnarna på invandringen

Den tongivande gruppen som kämpar mot att invandring nämns eller diskuteras av består av vita, infödda aktivister. Denna grupp består i sin tur av akademiker, journalister och myndighetspersonal. Vi ska inte vara naiva. Många av dessa individer är inskolade och politiskt tillsatta i vad som kom att kallas den långa marschen genom institutionerna, vänsterns strategi för att implementera sin samhällsomstörtande agenda när man insåg att väpnad revolution inte var möjlig i efterkrigstidens Sverige. Men är dessa individer den verkliga problematiken? Myndighetsaktivisterna, journalisterna och akademikerna, för att använda en teknisk term, utgör inte en särskilt stor del av befolkningen. Trots att de ibland må sitta på inflytelserika positioner så kan man inte beskylla dem för Sveriges faktiska invandringspolitik. Även om deras odlande av tysthetskulturen har varit med och forma oviljan hos de flesta makthavare att ens ta i frågan.

Partiet är den stora vinnaren

Vilka är de som verkligen har något att vinna på att tysta invandringskritik och snart kanske rent av förbjuda kritiken? Självklart det sedan nästan ett sekel statsbärande partiet Socialdemokraterna. Ett parti som bildades i arbetarrörelsens linda som hade som uppdrag och mission att värna arbetarklassens intressen och rättigheter. Det blev en succé; partiet hade egen majoritet i riksdagen under större delen av förra seklet och således också regeringsmakten. När den borgerliga koalitionen vann valet 1976 uttalade sig socialdemokraten Marita Ulvskog om händelsen med de nu berömda orden: “Det kändes nästan som en statskupp”. Något är fel när ett parti blir så bekvämt i sin roll att styra att man anklagar motståndarna för statskupp när folket röstar på motståndarna.

Sverige hade efter att ha undvikit att dras in i Andra världskriget lyckats bygga upp en stark ekonomi. Ja, en av Europas starkaste under denna tid. Detta gjorde att det proletariat Socialdemokraterna företrädde gradvis fick det bättre ställt ekonomiskt. Den ekonomiska tillväxten gjorde att färre och färre gruvarbetare och industriarbetare dog på sina arbetsplatser, lönerna höjdes och det var mer regel än undantag att en normal arbetarfamilj hade både eget hus och bil. Ja, kanske rent av också vovve.

Arbetarna överger Socialdemokraterna

Detta gjorde att det arbetande folket började överge socialdemokratin, och istället gå över till partier som stod upp för arbetarna. Centern växte sig starka under Fälldin exempelvis. Detta bekymrade Statspartiets strateger. Något behövde göras, och det snabbt. Man introducerade i tysthet invandringsdoktrinen. Sverige hade haft arbetskraftsinvandring redan under 1960- och 1970-talet, men jugoslaverna och grekerna som kom då var lika benägna att rösta blått som rött. De var således ingen nettovinst för partiet.

Istället behövdes invandrare som var i behov av livslångt statligt stöd, gärna från länder där läs- och skrivkunnighet var obefintlig. Invandrarna skulle tämjas till att bli liveget valboskap och under inga omständigheter tillåtas att arbeta i någon större omfattning. Sverige hade sedan ett sekel haft ett relativt heltäckande socialt skyddsnät, den så kallade välfärden. Den skulle nu komma väl till användning då de nya svenskarna var i behov av barnbidrag, bostadsbidrag, socialbidrag, etableringsstöd osv.

Infrastrukturen för nytt valboskap på plats

Partiet var förberett, man hade under “de grå åren” låtit uppföra miljonprogrammet, ett revolutionerande byggnadsprojekt som gav i princip varenda stad i Sverige en eller flera förorter med karga, grå fasader. Arkitekturen var så ful och motbjudande även på sin tid att få svenskar önskade flytta in i det nybyggda folkhemmet. Det fanns inget intresse att låta de nya svenskarna flytta in i stadskärnorna eller i de idylliska villaområdena, där bodde för många politiker och tjänstemän. Man ville också ha en strikt segregation så att svenskarna (i en tid utan sociala medier eller internet) skulle förbli hjälplöst oinformerade om den stora invandring Sverige nu utsattes för.

Snart började städernas förorter fyllas på av folk från främmande kulturer; människor som staten ställde mycket få krav på. Svenska språket var sekundärt, utbildning oönskat, jobb var ännu mindre viktigt. Istället tog man fram den stora välfärdskistan som generationer av svenskar slitit för att fylla och som av många svenskar nog hade trott var ett slags statligt sparande för framtiden. Välfärdsmaskineriet började försörja de nya svenskarna. På senare år har det blivit uppenbart att Sverige står på ruinens brant. Den så kallade pandemin har exponerat extrema missförhållanden i vården. Skolan uppvisar historiskt låga resultat i alla undersökningar och polisen är i upplösning.

Demografi och valresultat

Att Socialdemokraterna genom sin hunger efter makt låtit dränera välfärden för att sitta kvar vid makten är uppenbart. Till försvar för den förda politiken har tonen skruvats upp från livsstilspolitiker som Morgan Johansson och Stefan Löfven. Man är rädd att allmänheten ska få en klar bild över vilken belastning den ohämmade invandringen blivit för Sverige. Samtidigt har den varit avgörande som konstgjord andning åt det gamla arbetstagarpartiet, numera bidragstagarpartiet, Socialdemokraterna.

I många av de så kallade utanförskapsområdena utanför Sveriges större städer är utomeuropeiska invandrare i majoritet. Med denna utveckling följer också en närmast surrealistisk bild av hur många som röstar på Socialdemokraterna i dessa områden, siffror som bara överträffas av valet i Nazityskland 1936 eller något av de senaste valen i Nordkorea. Inget parti har så mycket att förlora på en saklig och evidensbaserad invandringsdebatt som Socialdemokraterna. Samtidigt är demografin nu så pass förvanskad att Socialdemokraterna blir svåra att rösta bort. Socialdemokraterna importerar en ny underklass, enbart för att kunna bibehålla makten, utan omtanke om de människor man cyniskt utnyttjar för att bibehålla sin relevans i svensk rikspolitik. Innan vi förstår de bakomliggande intressena i massinvandringsindustrin kan socialdemokratin aldrig besegras.

Från skribenten

LÄMNA ETT SVAR

Fyll i din kommentar!
Fyll i ditt namn här