Det gör mig alltid på gott humör att slå på någon Gällivarevisa och nynna med i sången.
Det är inte endast för att jag är bördig från Gällivare utan framförallt för den anda som framgår i visorna, man får en fin tillbakablick till en något sundare tid. Ämnet för visorna är rallartiden på slutet av 1800-talet. Den epoken är förvisso inte helt positiv då den drevs av statsmaktens lust att plundra lappmarkerna men om man glömmer det centralistiska motivet så kan man njuta av sånger om arbete, kamratskap, festligheter och en lättsam tillvaro där rediga personer kunde finna hårt men ärligt arbete som de tilläts utföra i stort sett ostörda av kärnvärden, inkludering och all annan gallimatias. Det var en tid då män kunde lösa dina dispyter på tu man hand utan att Kling och Klang involverades varefter de kunde skaka hand och ta en grogg utan allt passivt aggressivt trams som vi tvingas leva med idag.
Med spett och svett lade dessa karlar järnväg genom Sveriges otillgängligaste myrmarkerna ackompanjerade av sång, glädje, brännvin och fläsk. Deras sången trollbinder verkligen mig, det är inte slipade produktioner tillägnade en passiv masspublik utan blott glad lyrik skapad för att sjungas tillsammans med sina vänner och arbetskamrater och de gör det så lätt att leva sig in i hur manskapet satt runt brasan efter en lång dags slit och sjöng medan buteljen gick laget runt.
Vad har egentligen hänt med den sortens sång och samvaro? När en allt större del av befolkningen blev kontorsråttor så rann den uppenbarligen ut i sanden, ingen sjunger i unison när de häftar ihop rapporter eller manipulerar excellblad. Ingen sjunger under projektmöten eller vid företagskonferenser. Ingen sjunger och låter flaskan gå runt efter en dag med ISO certifieringar och myndighetskontroller. Själva tanken är helt löjeväckande, men varför? Och det är ingalunda bara sången som försvunnit, praktiskt taget allt skapande är relegerat till ett fåtal.
Bristen på deltagande och skapande säger något viktigt om den moderna tiden, om hur vi alla reducerats till konsumenter. Före tvn och Spotify så skapade folk sånger tillsammans, de sjöng sina egna låtar som var relevanta för just deras situation och bygd och de knöts samman av skapandet och deltagandet. Allt sådant skyr givetvis makten som pesten och den har bekämpat det på många illvilliga sätt, det lömskaste makten gjort är att få alla att inbilla sig att det bör finnas en skarp distinkt separation mellan ”arbetsliv” och ”privatliv”. Gemenskaper har alltid skapats genom att arbete och svettas tillsammans men nu har arbetet anonymiserats och gemenskapen söker vi, ofta förgäves, annorstädes. För att göra arbetslivet så konstlat och ogästvänligt som möjligt så har makten sedan följt upp med uppförandekoder, tvångsinkludering av alla sorters smaklösheter, en allmän skitnödighet som resulterar i färre och färre gemytliga företagsfester och en ständigt restriktivare attityd till alkohol, allt för att göra skapande av gemenskaper så svårt som möjligt. Är alla arbetare blott utbytbara kuggar i maskineriet utan anknytningar till varandra så är både stat och kapital nöjda och varken HR chef eller statsminister behöver vara rädd för (organiserade) högafflar i ändalykten. Att det gör oss ensamma och olyckliga är endast en bonus ty då konsumerar vi mer vilket göder både storkapitalet och skattekistan.
Kontrasten är totalt gentemot den förindustriell bonde som helt och hållet omgavs av sina egna, eller närståendes, skapelser. Från musiken till soppsleven, varenda pinal och kulturell yttring symboliserade en nära relation. Föreställ er bara vilket förhållande bonden hade till sin granne efter att grannen svettats bredvid honom när de lade taket på hans ladugården tillsammans för att därefter rundade av med en hojt och en visa på kvällskvisten eller när deras liar sjöng tillsammans med stämbanden.
Vår svenska drift att inte vilja vara i skuld till någon, de djupa ärr vi har från skiftesreformerna och de moderna anonyma arbetsplatserna har gjort oss till väldigt ensamma människor som lever uppstyckade liv. Det är dags att vi gör något åt det! Börja smått, kanske med något så litet som att be en kollega om hjälp. Bygg inte altanen själv, reparera inte staketet på egen hand, se efter varandras barn. Långvariga gemenskaper byggs via tacksamhetsskulden, tacksamhetsskulder är det som förmår oss att övervinna friktionen och tvinga oss ur soffan för att hjälpa andra och därmed knyta oss samman. När gemenskapen är på plats så kanske sången åter kan fylla våra liv.
