Sveriges politiska och administrativa elit har ofta inte riktigt förstått sin politiska omvärld och därmed inte kunnat värna helt om Sveriges och svenskarnas intressen. Det ser man inte bara i dagens utrikes- och invandringspolitik, utan även om man tittar historiskt. Att Sverige till exempel skulle föra en ”feministisk” utrikespolitik eller vara en ”humanitär stormakt” kan förstås om man ser på det svenska nationella psyket.
I det på sin tid välkända verket, Det Svenska Folklynnet (1911), skrev statistikern Gustav Sundbärg om svenskarnas ”brist på intresse för människor” och om deras ”brist på psykologi”. Sådana drag är oehört viktiga för att kunna förstå omvärldens aktörer, förhandla med främmande makter, och främja svenska folkets intressen i relationen med utlandet.
En bristande utrikespolitik
Sundbärg beskrev följderna av denna brist på psykologi för svensk utrikespolitik:
”I många hänseenden har vår svenska brist på psykologi varit af en ödesdiger betydelse i vår historia. Här må framhållas den omständigheten, att vi så ytterst sällan haft diplomater af någon högre rang. Nästan vid hvarje fredsslut, där Sverige varit den besegrade parten, hafva Sveriges underhandlare genom oskicklighet och vårdslöshet hemburit ofördelaktigare villkor än som skulle varit nödvändigt.”
Under Sveriges händelserika historia visade svenska kungar, politiker och diplomater inte sällan en svag och osäker förståelse för hur man bäst skulle värna om Sveriges långsiktiga intressen. Missbedömningar gjordes vid många tilllfällen, särskilt i relationen till Ryssland.
Svenskarna gjorde länge försök att utöka det svenska väldet i nordöstra Finland och i Baltikum, områden som inte var lätta att försvara mot ryssen. I sin bok ”Fienden” visade Dick Harrison hur Sverige ofta ”ockuperade områden och agerade som den aggressiva partern” i sin relation till Ryssland, även sedan Ryssland långsamt men uppenbart förvandlats till en stormakt. Det hände inte sällan att Sverige framförde hotelser mot Ryssland, istället för att prioritera diplomati och söka fred.
Särskilt fr.o.m. Karl XII:s tid är Sveriges utrikespolitik full av exempel på ödesdigra politiska beslut. Att gång på gång försöka ta revansch på Ryssland efter Poltava, inte minst efter freden i Nystad 1721, visar på en rejäl underskattning av det stora landet i öster. Att maktbalansen i nordöstra Europa hade förändrats under 1700-talet var länge inte helt klart för många svenskar i maktposition. Trots Rysslands övermakt och närhet föredrog Sverige att alliera sig med Storbritanien och Frankrike, istället för att söka vänskapliga band med Ryssland. Detta trots att Storbritanien och Frankrike aldrig tjänade Sverige så som Stockholm hoppades.
Det finns mycket som talar för att Sverige inte hade behövt ge upp Finland 1809 om vissa politiska felbedömningar inte hade gjorts. Rollen som det nationella psyket spelade visades av att den ofta okloka utrikespolitiken fick ett tvärt slut när en fransman kom till makten i Sverige 1810, Jean Baptiste Bernadotte.
Om man ser till nutid så är det inte bara en bristande demokratisk process, allvarligt i sig, som fått Sveriges politiska elit att officiellt ge upp Karl XIV Johans långa alliansfrihet och göra Sverige till NATO-medlem. Samma bristande känsla för internationella relationer gjorde att hela Sveriges riksdag nyligen valde att rösta igenom DCA-avtalet, som låter USA få nästan obehindrad tillgång till militärbaser i Sverige.
Bristen på utrikespolitisk förståelse som ledde till dessa beslut undergräver Sveriges självständighet. Dessa beslut har underkastat Sverige under Förenta Staterna utan att det var nödvändigt, i just det känsliga läge då USA och NATO håller på att tappa inflytande i världen. Samtidigt fortsätter Sverige helt oresonligt att agera som om Ryssland fortfarande vore en fiende.
En bristande invandringspolitik
Invandringssfrågan är också ett exempel, inte bara på bristande politisk förståelse, utan även på ett annat karaktärsdrag hos det svenska folket, medömkan med främmande folk. Sundbärg skrev att ”så fort det gäller orätt mot främlingar, är svenskens medkänsla städse öm och vaken på ett helt annat sätt än när det gäller svenskar.” Detta drag kom fram tydligt när de styrande i Stockholm ville att svenska folket skulle ”öppna sina hjärtan” för invandrare från Mellanöstern och Afrika, utan att göra någon seriös konsekvensanalys om hur detta skulle gagna det svenska samhället.
Sundbärgs bok från 1911 tål att citeras igen när det gäller just synen på invandringen hos många alltför blåögda svenskar. ”Svenskens medfödda lifliga intresset för allt främmmande,… som i alla tider gjort svensken böjd för att öfverskatta hvad som kommer från främmande land men att underskatta sitt eget, har i många fall varit ödesdigert för vårt folk och hindrat en full utveckling af den svenska folkindividualiteten.”
Att ha haft praktiskt tagit helt öppna gränser mot länder som har helt andra traditioner, kulturer och utvecklingsstadier jämfört med Sverige, och även jämfört med Sydeuropa!, kunde bara slutat på ett sätt, nämligen med ökade samhällsklyftor, ökad brottlslighet, ökande välfärdskostnader och ökad osäkerhet bland vanliga laglydiga svenskar.
Vikten av att känna sina svagheter
Det verkar som om ett folks lynne inte förändras så fort, det sitter i. I Det Svenska Folklynnet skriver Sundbärg också om många positiva sidor hos det svenska folket, som än idag bidrar till Sveriges framgång och välstånd. Dessa sidor känner svenskarna ofta väl till: rättskänslan, ansvarstagandet, sparsamheten, det tekniskt intresset, kärleken till naturen o.s.v. Men en självmedvetenhet är fullkomligt nödvändig också när det gäller de svagare sidorna i det egna nationella psyket, särskilt i jämförelse med andra kulturer. Om dessa nackdelar inte också bejakas på samma sätt som de fördelaktiga sidorna, så får hela samhället lida och följden kan bli ekonomisk och social nedgång.
En begynande medvetenhet om dessa svagare kulturella drag skulle kunna hjälpa Sverige, regeringen, myndigheterna, folket, att rätta till misstag som begåtts nyligen i utrikespolitiken och invandringsfrågan, och dessutom kanske begränsa antalet framtida missbedömningar i dessa frågor.
Finn Andreen, september 2024
