tisdag, augusti 9, 2022
HemKulturThe man

The man

Idag när jag tog en promenad så såg jag en reklamaffisch för klimatneutral funktionsdryck. I sig är det inget ovanligt men det fick mig att börja tänka på miljöfrågorna och hur de helt tagits över av mammon.

Idag är miljövurm stora pengar, varenda bolag ägt av Vanguard eller Blackrock har en CSR och hållbarhetspolicy som de stoltserar med, klimatneutralitet är deras kärnvärde och med miljövänlighet som budskap nasar de sina billiga masskonsumtionsprodukter. Vi ska givetvis inte sluta konsumera är budskapet, vi ska välja det som är klimatkompenserat och som helgats med naturskyddsföreningens märkning.

Miljörörelsen är kort sagt inte bara neutraliserad, den är död och begraven. Den dog kommersdöden och de gamla gröna snurrar i sina kistor när galjonsfigurer som Greta bjuds in av miljardärerna för att tala på deras ljusskygga konferenser samtidigt som deras bolag skjuter av urinvånare som står i vägen för deras enorma dammbyggen eller lobbar för att ta bort kommunala veton så de fritt kan skända skogen utan att småfolket ska kunna streta emot.

Moderniteten har nämligen den förmågan förmågan att dräpa rörelser genom att omhulda och marknadsföra de delar av rörelsen som är den till båtnad och brunstämpla det som för den är giftigt. Hållbarhet är bra för miljardärernas portmonnäer och det får vi nedkört i halsen men småskalighet och att känna anknytning till sin plats på jorden är ren nazism som motarbetas på varje tänkbart sätt.

Ja giftigt för moderniteten var sannerligen de ursprungliga miljörörelsehippiesarna. De såg igenom skådespelet som moderniteten arrangerat, de såg hur tomt och meningslöst konsumtionslivet är, de ville dra sig tillbaka till landet, leva på självhushållning och fostra sina barn till att bli annat än konsumerande kuggar i industrimaskinen. Trots sina brister (vem har inte sådana?) utmanade McKenna, Snyder och deras fränder själva tankemodellen som ligger till grund för det internationella kapitalet och massamhället. Med håriga underliv, svamp (men helst inte i underlivet), fingercymbaler och hemskolning skulle kapitalet kuvas och en ny värld blomstra.

Storkapitalisterna var dock inte dummare än att de såg hur hotet skulle mötas. Genom att belysa hippiesarnas drogvurmande, vänsterretorik och feminism så fick kapitalet de konservativt lagda att hata hippies trots att hippies i sina faktiska livsval stod närmare Amish än de stod några familjehatande maoister. De konservativa hade sedan länge tyvärr förvandlats till den hyperprogressiva industrialiseringens knähundar och var därmed lätta att utnyttja och skrämma.

Samtidigt anammades storkapitalet aspekterna av hippierörelsen som kunde användas mot konservatismen ty all form av ”bakåtsträvan” var ett hot mot den fria rörligheten för varor och arbetskraft och oavsett hur lydiga knähundar de konservativa var så behövdes de så småningom tas bakom skjulet och avlivas när de började bromsa ned kvartalsresultaten. Lyckliga familjer i välmående samhällen är inte goda konsumenter och hippierörelsen innehöll aspekter som kunde vara ett bot mot den åkomman.

Idag lever vi därför med det sämsta från hippieeran kombinerat med det sämsta från konservatismen i en ohelig blandning som luckrar upp både de genuina fria marknaderna och den äkta kärleken för plats och miljön. Hållbarhet istället för miljö, Greta istället för småskalighet, en mekanistisk sexualitet istället för familjer, internationella regleringar istället för att vårda sin lilla tjärn i skogen, droger istället för andlighet.

Men hur skulle det sett ut om vi gått i motsatt riktning?

De konservativa hade kanske kunnat se att hippiefeminismen innehöll många korn av sanning eftersom industrialiseringen mycket riktigt brutalt hade nedvärderat allt kvinnligt. De hade även kunnat förstå att arbetets dygd måste balanseras av att arbetet måste ha ett syfte annat än att dra in pengar åt anonyma fonder, samt en förståelse för vad industrierna egentligen gör med vård jord. Kanske hade de kunnat även se att den moderna statsprotestantismen verkar ha blivit helt andefattig och sexualneurotisk och måhända är i behov av några meskalinkyrkor.

Hippiesarna hade å sin sida kunnat inse att fri kärlek aldrig är så fri som de tror, att sex är något man måste ta på blodigt allvar. De hade kunnat förstå att antikonsumism kräver disciplin, inte bara drömmar, och de hade kunnat lära sig att småskalig frihet aldrig kan skapas av vänsterpolitik på nationell nivå eller att välvilja inte är en godtagbar ursäkt för ekonomisk inkompetens. Och kanske de hade kunnat bli lite mer ödmjuka inför västerlandets egna spirituella traditioner istället för att enkom söka sig österut?

Det finns mycket dagens högern kan lära sig från de gamla hippiesarna, framförallt att ”the man” inte är vår vän. Kostymklädda psykopater (ja de är framförallt män men kvinnorna där uppe är inga änglar de heller) i styrelserum och en ohämmad och påtvingad konsumtionshysteri är mycket riktigt världens centrala problem men lösningen på det problemet ligger dessvärre inte i universell kärlek så som hippiesarna ville tro.

Johan Simu
Fysiker och bokmal i evig jakt på ledtrådarna som kan förklara modernitetens abnorma galenskap.
Från skribenten

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här