Demokrati – en konfliktideologi

Medan min äldsta dotter gick på dagis fick jag varje fredag ett veckobrev som handlade om vad barnen hade haft för sig, vad de hade lärt sig, samt hur de fördjupat sig i det tema som gällde för perioden. En av dessa fredagar fick jag veta att temat för perioden hade varit demokrati och demokratiska värderingar. Det hade avslutats med att barnen fått vara med i mänsklighetens allra heligaste, bästa, finaste uppfinning: att rösta. Tänk, ynka fem år gamla, skulle de små få känna en smekning av detta, så omhuldade och absolut förbjudet att kritisera – det demokratiska.

Telningarna hade fått räcka upp handen på att antingen gå till lekplatsen High Chaparall eller Mulleängen. Av de 16 närvarande barnen hade nio röstat för High Chaparall och sju för Mulleängen.

Förstör naturliga beslutsprocesser

Innan övningen i demokratiska värderingar tyckte barnen att det var självklart att fröken bestämde. Hon vet bäst, har bättre kognitiv förmåga, har barnens och föräldrarnas mandat att ta den sortens beslut, känner barnen och vill dem väl, hon kan gruppens dynamik. Hon är gruppens legitima ledare. Den naturliga ledaren. Tycker barnen eller vi föräldrar att hon fattar dåliga beslut tar vi våra protester till henne.

En hästflock styrs av ett ledarsto och en ledarhingst som ofta lever i symbios men har olika roller. Om ledarparet bestämmer att de ska gå österut då följer de andra efter eller protesterar. De delar inte upp sig i ett österparti och ett västerparti och hatar varandra. Anledningen att hästflockar styrs av en ledarduo är att det har visat sig att den metoden har varit överlägsen. De flockar som röstade blev uppätna, gick sönder i interna konflikter eller dog av svält eftersom fölen som var med och röstade inte hade en blekaste om var det fanns vatten och bra bete.

Vi människor är också flockvarelser. Vi är konstruerade för att ingå i små hierarkiska grupper med en flockledare. Vi är konsensusvarelser. Vi är obekväma med att köra över varandra och vill helst vara sams.

Min dotter fick inte mer makt av att ha blivit demokratiskt överkörd. Hon fick visa och säga vad hon tycker. Men hon fick inte mer inflytande. Hon är tvärtom mer maktlös gentemot majoriteten än vad hon är gentemot frökens beslut eftersom konflikten med ”beslutet” är mycket svårare att ta med en majoritet än med beslutsfattaren.

Hon blev heller inte mer fri av handuppräckningen. Den individuella friheten – att bestämma hur man vill bygga sitt badrum, när barnen ska börja skolan, vilket språk den som vårdar mamma ska prata – den ökar inte av demokrati. Den måste skyddas av frihetliga värderingar och starka enade mindre enheter som visar sin vrede när ledarens fingrar börjar bli för långa.

Skapar konflikter

Det hände att min dotter klagade på de aktiviteter som fröknarna hittade på. Den här dagen hade hon dock blivit sur på sin vän Hanna över att de gått till High Chaparall. Hon tyckte att det var Hannas fel att de gått dit. Hanna hade nämligen – indragen i den demokratiska övningen – tvingats att visa vilken lekplats hon tyckte att alla andra skulle gå till. Allt hade hängt på hennes röst. På fem minuter hade det bildats ett High Chaparall-parti och ett Mulleängeparti. Det vinnande partiet hade jublat ”Ha ha! Vi vann!” Sen kommer de naturliga skuldkänslorna. Det är ju fel att köra över någon. Sju barn hade tydligt visat vad de ville. Och blev överkörda. Alla sexton fick veta att det här sättet att ta beslut är mänsklighetens allra vackraste och bästa uppfinning. Så vacker och bäst att den behöver bankas in i femåringar med handuppräckning på dagis och i vuxna med invasioner, bomber och granater.

Någon måste ta beslut över saker som rör en hel grupp eller ett helt folk. Antingen röstar vi, det vill säga låter personer som inte har något att förlora på sitt tyckande var med att bestämma, eller så låter vi den eller dem som har mest att förlora ta beslut. Det är inte säkert att ledaren lyckas ta det ultimata beslutet men – som vi märker om vi ser oss omkring – så blir det sju resor värre av allmän rösträtt.

Någon måste bestämma hur vi ska göra med byns sjuka. En allmän omröstning är värdelös eftersom de som röstar inte är de som kommer att betala för, utföra jobbet eller ta ansvar för beslutet. Rimligare är att byns legitima ledare samlar in information genom att till exempel ställa frågor, (kan vara genom handuppräckning) lyssnar, bearbetar information och sen bestämmer. Blir det ett dåligt beslut vet byns invånare vem de ska ta konflikten med.

Någon måste bestämma och handha Sveriges samarbeten med andra länder. Det rimliga är att varje by, större kvarter, enhet, socken skickar sin ledare på sammanträde i Finspång en gång i kvartalet och sammanträder med Sveriges legitima ledare. Denna är på samma sätt som den mindre enhetens ledare, skicklig i att samla in information, hantera konflikter, medla, föra beslutsprocesser och har sitt folks väl och ve för ögonen.

Vi är helt maktlösa inför Ulf Kristersson, trots att han inte är mycket mer än en vandrade pinne. En lapp bland fem miljoner andra lappar i en låda var fjärde år, det är inget att sätta emot. Stordemokratin tillintetgör vår frihet som individer. Och gör oss svaga som folk eftersom vi skyller på varandra för vad makten gör. ”Eftersom det är vi som har röstat på dem.”

Tar ansvaret från den som ska bära det

En ledare kan använda flertalet olika metoder för att fatta beslut. Han kan göra observationer. Verkar flocken, invånarna i mitt rike, må bra? Har jag hittat bete som är gott nog? Kommer vattnet att räcka tills regnen kommer igen? Eftersom en bra ledare älskar sin flock, sitt folk, bryr han sig. Han behöver också samla in information och visa att han intresserar sig för sanningen. Han behöver bestämma vilka konflikter som ska tas och hur. Han behöver var rädd om sitt ledarskap för att han har axlat sin roll, inte för att han älskar att inneha en post.

En demokrati tvingar inte ledaren att ta konflikten med dom som inte vill ha honom. De som inte röstade på honom kan han pissa på. Det är okej enligt de demokratiska spelreglerna. Och de som röstade på honom kan han också pissa på. Han har ingen kniv mot strupen. Ingen galgbacke som han vet väntar om han inte håller sina löften. Inget enat folks vrede emot sig. Det absolut värsta som kan hända en demokratiskt vald ledare som folk är missnöjda med, vad är det? Att inte få fortsätta att vara värdelös och lögnaktig på sin post i fyra år till, utan istället starta konsultbolag inom green- and blackwashingindustrin.

Ända sedan flockdjuret utvecklades har ingen flock använt demokrati som styrelseskick, förrän nu. En mikroskopisk liten del av vår utveckling. Flocken har använt ledarskap för att fatta beslut. Dåliga ledare har konkurrerats ut av andra aspirerande ledare ibland uppbackade av en enig flock.

Man brukar säga att vinnaren skriver historien, om det stämmer, har inte demokratin och dess vurmare vunnit och vilka är de? Vilken är den enskilt största kampanjen som kablats ut, om inte demokratins fördelar? Vilka är det som är så ivriga att lära ut hur bra demokrati är att de till och med börjar hjärntvätten redan i fem års ålder? Är det du och jag som tänkt igenom det här, hittat vår frihet, vår självständighet, det ultimata sättet att besluta saker i demokratin? Nej. Det är inte du och jag som vill ha demokrati. Det är dom. Demokrati är det ultimata sättet att söndra och härska. Bakom demokratins heligt blänkande fernissa kan de fega kräken lugnt fortsätta ljuga, manipulera och styra.

—
Bild och villkor: https://www.pexels.com/photo/children-raising-their-hands-8087861