Bortanför det gamla bryggeriet stod stubbåkern grå och sorglig efter senhöstens eviga regnande. Men nu hade det i alla fall torkat upp tillräckligt för att det skulle gå att plöja. Som svallvågor efter fartyg vänds den mörka, blanka leran upp i böljande rader efter traktorn. Så ska den få ligga hela vintern. Minusgraderna förvandlar vattnet till is som vidgar och spränger leran i små klumpar. Efter harvningen på senvåren kan man sedan gå ut på åkern och känna leran rinna som sand mellan fingrarna. Vilket frö ville inte bo så? Låta sina rottrådar leta sig fram mellan små fuktinnehållande leraggregat. När han passerar mig i traktorn lyfter jag blicken, ser honom i ansiktet, kniper ihop läpparna lite snabbt och höjer den högra handen. Både han och jag kan normerna, reglerna och följer dem.
I människans psyke finns en yta, silvrig och blank som en spegel, som vrider sig hit och dit. Den både absorberar och reflekterar. Övervakar samspelet i flocken. Den ser till att reglerna följs. Ytan som fångar upp och registrerar vi:et, det vill säga banden och trådarna mellan oss människor. Den ser till att flocken håller ihop.
Om en regel kränks eller en norm inte följs ger den oss skam, smärta eller rädsla. Detta obehag gör oss motiverade att be om ursäkt, rätta till misstaget, lära oss, bättra oss, visa att vi förstår att vi bröt mot en regel. Annars finns risken att vi blir uteslutna ur flocken, vilket för ett biologiskt flockdjur är lika med döden. Det är så viktigt för vår överlevnad att flocken håller ihop att det till och med är farligt att bli associerad med någon som bryter mot regler. Flockens regler är likadana varje dag. Förändras de, så sker det långsamt, naturligt och förklarligt. Ju mer vi förhåller oss till normer desto färre lagar behövs. Lagar kommer uppifrån, är hårda, trubbiga och våldsamma. Våra normer är följsamma och mjuka.
Det är ett oerhört vackert system. Noggrant utmejslat för att hålla oss vid liv.
År 1975 antogs en proposition i riksdagen som förgriper sig på denna mekanism. Den gick dels ut på att de invandrare som befann sig i Sverige inte skulle behöva försöka inlemma sig i flocken. Och dels på att öka mångfalden, det vill säga att arbeta aktivt för att få människor från hela världen att bosätta sig här.
Varför gjorde de så här mot oss? Varför ville de, så att säga, föra ihop hästar och zebror och åsnor och mulor? Varifrån kom denna experimentlusta? Och varför ville de att Sverige skulle befolkas av så många andra folk än svenskar? Var det som en läkare med sina försöksråttor och experiment? Han kan inte få nog av nya experiment och råttor att testa dem på?
År 2008 myntades begreppet normkritik. Det skulle köras ner i halsen på hela Sveriges befolkning. Nu skulle våra normer ställas inför skranket. De normer som löper som trådar i flocken, som håller ihop oss och håller oss vid liv, de skulle kritiseras och rannsakas. Av vilket skäl? Jo, det hette ju att normer är förtryckande. Förtryckande eftersom de upprätthåller ett system. De är orsaken till allt som är dåligt. Slakten av normerna skulle därför vara vägen till ett bättre samhälle. Dödar vi normerna blir vi äntligen fria att vara helt ensamma. Istället för att tillhöra en flock med allt det ansvar och besvär det innebär, ska vi förvandlas till ensamvandrande solitärrebeller. I och med normkritiken blev det fult att lyssna på sin inre spegelyta. Det blev fult att bejaka den del av oss som gör oss till flockdjur.
Sex år senare, år 2014 fick vi höra att vi skulle öppna våra hjärtan. Reinfeldt själv behövde inte öppna sitt, det var redan öppet får man förmoda. På grund av kriget i Syrien vällde ännu en våg av människor från andra flockar in över vårt land, en tsunami av män från Afghanistan. Människor som inte ens kommer att ombeds försöka tillhöra vårt folk.
Efter körsbärslunden öppnade sig återigen åkerlandskapet. Också här var bonden ute och bearbetade sin jord. En kultivator vänder inte jorden som en plog. Den river istället sönder den tillsammans med växternas rötter. Lämnar efter sig slarvig stubb, växtrester och lerklumpar stora som knytnävar. Även nu visste vi vad som gällde. Han nickade och log och jag höjde handen. Ville han verkligen göra så där med sin jord? Troligen inte. Men fick säkert EU-bidrag för att göra det. Och så gick det förstås åt mindre bränsle. Och som det var nu kunde ingen beskyllas för att vilja vara sparsam, särskilt som det spekulerades huruvida det överhuvudtaget skulle gå att använda årets mögliga säd.
Nu är det år 2023 och höst.
Makten har belagt det med skam att kritisera och vara emot deras experiment, stiftat lagar mot att prata om det, skapat risk för uteslutning ur vår riktiga flock. Vårt land fortsätter att trasas sönder, sprängas i bitar. Och dom fortsätter alltjämt att använda ordet ”vi”. Polismästare Carin Götblad tyckte häromdagen att ”vi” skulle engagera oss emot brottsligheten. Ulf Kristersson tycker ”att vi ska stå upp för vårt sätt att leva.” Magdalena Andersson ”vi ska inte bo i etniska enklaver i Sverige.” Våra flockkänsliga ytor har fått svårt att skilja vår riktiga flock och politiker-djuren på nyheterna som hela tiden appellerar till vår flocklängtan med ordet ”vi”.
Det började skymma. Ljusen runt kyrkan var tända. Också i kyrktornet var det tänt. Lönnarna som bildade del av muren som omgärdade kyrkan och dess gravar, hade börjat skifta i rött och gult och strödde ett i taget ut sina skapelser över marken där våra förfäder vilar. På himlen bortåt Sala började ett städformat moln resa sig. Bonden som plöjt borta vid mig kom nu skumpandes på väg hem i hög fart. Eftersom vi redan hälsat en gång räckte det med att höja vänstra handen lite lojt. Han blinkade tillbaka med traktorns helljus.
Kristersson, Andersson, Åkesson, Busch, Ingves, Tuppsson & Fjantsson, Expressen, Dagens Nyheter, SVT och Sveriges Radio. De är inte en del av vår flock. De är i sin egen flock med sina egna agendor. Du har ingen skyldighet att följa deras regler eller normer, att rätta dig efter deras nycker eller att älska deras projekt. Du har skyldighet gentemot dina egna livsvillkor, dina barn och ett ansvar gentemot de flockar du tillhör. Endast med denna utgångspunkt blir vår flock intakt igen.
Mycket fint och insiktsfullt skrivet!