Den västerländska oligarkiska eliten var under större delen av 1800-talet framför allt nationell och industriell, för att sedan gradvis bli globaliserad och finansiellt inriktad under 1900-talet. Under andra halvan av 1900-talet blev den styrande minoriteten helt globalistisk och mer och mer anglosaxisk. Dessa är fas ett och två av den västliga oligarkiska elitens utveckling, som presenterades i den första delen av denna artikel, och finns att läsa här.
I den tredje fasen har listan över bankfamiljer som tillhör denna minoritet i dag inte förändrats så mycket. Vissa namn har emellertid förlorat sitt inflytande, och nya kan läggas till, såsom Soros, Gates, Goldman Sachs och Rockefeller.
Fas 3: En Ideologisk, Skadlig, och Global Minoritet
Under de senaste årtiondena har denna västerländska styrande minoritet blivit mer ambitiös och mer aggressiv i sina framtidsplaner än den var. Den är nu helt genomsyrad av ideologi, med en startk vilja att förändra världen till sitt tycke. En rådgivare åt John D. Rockefellers familj sammanfattade det väl när han sade : ”I våra drömmer har vi oändliga resurser och folket ger vika med största foglighet till våra formande händer”.
Denna ambition fanns redan i början av 1900-talet, men mestadels i latent form. Avkastningen på investeringar och kontroll av resurser är inte längre de enda eller ens de viktigaste målen. Den nuvarande styrande minoriteten har en teknokratisk önskan, öppet uttryckt, att omforma samhällen, att kontrollera deras utveckling, att styra deras öde. I dag kan dess mål sammanfattas med ett enda ord: kontroll. Det handlar om att kontrollera allt: människor, finans, mat, energi, hälsa och till och med naturen.
Detta innebär att nationalstaterna måste försvagas och att överföringen av nationell suveränitet till överstatliga myndigheter påskyndas. Denna globalistiska oligarki har länge känt sig hämmad av en mängd olika nationella jurisdiktioner. För att övertyga om att politisk globalisering är det enda hoppet för mänsklighetens överlevnad har globala kriser fabricerats och presenterats som olösliga på den nationella statens nivå. De tre största kriser som har skapas i detta syfte är klimatkrisen, hälsokrisen, och invandringskrisen. Den senare har också har haft som mål att försvaga relativt etniskt homogena nationer (som Sverige t ex) och därigenom minska det naturliga sociala motståndet mot politisk globalism.
Förenta Nationerna, och de statliga institutioner och icke-statliga organisationer som kretsar kring FN spelar en nyckelroll i uppbyggnaden av global och centraliserad makt som en ”nödvändig” lösning på dessa « kriser ». WHO (Världshälsoorganisationen) skall till exempel ges befogenhet att införa digitala hälsoregler som kommer att göra det möjligt att kontrollera befolkningar av hälsoskäl. EU planerar att införa skyldigheter och begränsningar för europeiska individer och företag (genom CSRD, Digital Services Act och Green Deal). Införande av digitala valutor av centralbankerna kommer att göra det möjligt för dessa att kontrollera alla enskilda ekonomiska transaktioner. Den digital plånboken kommer att göra möjligt införandet av ett system med sociala krediter som liknar Kinas. Alla dessa initiativ samordnas av WEF (World Economic Forum) i samarbete med FN.
Den västerländska oligarkin visar nu klart sitt neo-fascistiska och antiliberala handlingsätt; den ekonomiska kontrollen skall uppnås genom att sprida offentliga-privata samarbeten (s k PPP) och det nya begreppet introducerat av WEF, nämligen ”shareholder capitalism”. Dessutom vill denna styrande minoritet tvinga majoriteten att överge privat egendom (man skall hyra istället för att äga) för att skapa ett starkt finansiellt och politiskt beroende av befolkningen till de stora internationella bankinstituten.
Alla dessa initiativ är progressiva steg mot inrättandet av en världsregering som skall kontrolleras av den västerländska styrande minoriteten. Denna minoritet har drömt om global planering i över ett århundrade (för mänsklighetens bästa, som alltid). Ett exempel på detta tänkande gavs av förenta staternas vicepresident Nelson Rockefeller som erkände : ”jag är en stor anhängare av planering – ekonomisk, social, politisk, militär; total världsplanering.”
En Minoritet som är Folkets Fiende
Tyvärr har dessa mardrömsplaner av den västerländska styrande minoriteten redan delvis genomförts. Det borde vara självklart att de utgör ett betydande hot mot individuell frihet på global nivå. Detta är inget mindre än ett svek från den västerländska styrande minoritetens sida mot sina egna samhällen och medborgare.
Detta är ett nytt fenomen. Egentligen har en nationell elit inget intresse av att se sitt eget samhälle förfalla, eftersom det leder till att majoriteten som den styr – men också behövde – blir fattigare. Men den styrande västerländska minoriteten har länge varit kosmopolitisk och dess intressen är nu transnationella och därför inte relaterade till dess kulturella och geografiska ursprung. Den västerländska oligarkin har med tiden blivit en folkets fiende, ett tyranniskt gissel som majoriteten idag inte egentligen har något annat val än att starkt göra motstånd till.
Särskilt de som försvarar frihet, d v s den grundläggande rätten till icke-inblandning av politiska myndigheter i individens liv, kan inte annat än reagera med skräck och avsky till dessa dystopiska planer. Lyckligtvis finns det ett visst motstånd till dessa globalistiska initiativ, även om det fortfarande är ett för blygsamt sådant. Denna politiska kamp är långt från att vara vunnen.
Det är möjligt att den styrande minoritetens politiska initiativ inte kommer att lyckas, eller inte helt. Denna subtila kontrollagenda kan visa sig vara alltför ambitiös och alltför oliberal för att kunna helt accepteras, även av en opolitisk, oorganiserad och oinformerad majoritet. Men det är inte möjligt att ta detta för givet. När friheten är i sådan fara är det nödvändigt att erinras sig Ludwig von Mises följande meddelande: ”Alla bär en del av samhället på sina axlar; ingen befrias från sitt ansvar av andra. Och ingen kan hitta en säker väg för sig själv om samhället sveps mot förstörelse. Därför måste alla, i sina egna intressen, med kraft ge sig in i den intellektuella striden. Ingen kan stå likgiltigt åt sidan: allas intressen hänger på resultatet. Vare sig han väljer det eller inte, dras varje människa in i den stora historiska kampen, den avgörande striden som vår epok har störtat oss in i.»
En frihetskamp mot Global Tyranni
Kampen mot denna tyranniska globalistiska utveckling kräver att majoriteten får information och förklaringar, för att motverka den propaganda som sprids av massmedierna som kontrolleras av den styrande minoriteten. För att bromsa den politiska globaliseringen måste man visa att de tre ovannämnda kriserna, som beskrivs som orsakerna till en auktoritär men nödvändig centralisering av makten, är konstgjorda.
Denna kamp är också i högsta grad politisk. Det är nödvändigt att minska de internationella institutionernas makt och förkasta de västerländska regeringarnas underkuvade attityd och antidemokratiska karaktär. Av vikt är att stödja alla initiativ för avreglering av ekonomin, privatisering av statliga funktioner, minskad finansiering av internationella institutioner, och decentralisering av politiska beslut.
Tanken är naturligtvis att minska den västerländska oligarkins politiska makt med dessa medel. Målet skulle vara att återgå till det läge som rådde under en del av 1800-talet då den styrande minoriteten till största delen var ekonomisk och opolitisk. Det vill säga, att eliten i samhället skulle bestå huvudsakligen av ”naturliga aristokrater”, för att använda Rothbards begrepp, eller ”industrialister”, för att använda Saint-Simons.
Gaetano Mosca sammanfattade precis denna tanke i följande stycke från Den Styrande Klassen: ”Ett samhälle kan bäst genomföra en relativt perfekt politisk organisation när den har en styrande klass som innehar en ekonomisk position nära, men oberoende av, de som har den högsta makten i sina händer, och som har den rikedom som krävs för att ägna en del av sin tid åt att förfina sin kultur och skaffa ett intresse för allmänhetens bästa. Det är en nästan « aristokratisk » anda, skulle man kunna säga, som bara kan inspirera människor att tjäna sitt land utan någon annan tillfredsställelse än självkänsla och individuel stolthet.”
Endast när en moraliskt sundare del av den styrande minoriten inser skadan som den nuvarande oligarkins agenda åsamkar det västerländska samhället, och beslutar sig för att göra någonting att saken, med stöd av den upplysta delen av majoriteten, kan en egentlig förändring börja. Endast så kan den nuvarande auktoritära och dekadenta trenden brytas och den västerländska politiska utvecklingen än en gång vändas mot det mest värdefulla målet : frihet.
Finn Andreen
