tisdag, mars 5, 2024
HemPolitikDu sköna nyindustrialiserade värld, del 1

Du sköna nyindustrialiserade värld, del 1

Norrland har länge dragits med demografiska problem. Utflyttningen från rikets fyra nordligaste län har varit besvärande. Folkmängden är densamma idag som 1968 – ungefär 900 000 invånare – men medelåldern är högre, födelsetalen lägre och det ackumulerade invandringsöverskottet sedan 1994 är runt 100 000. Samtidigt har Sveriges folkmängd ökat från 8 till 10,5 miljoner invånare. 

Socialdemokratins socialingenjörer uppmuntrade landsbygdens exodus. Lantarbetare och småbrukare skulle in till tätorter och där ta tjänst i industriell produktion. När såväl småindustrier som bruk sedan effektiviserade produktionen, förvandlades arbetskraftsbrist till arbetslöshet. Flyttlassen gick då istället till rikets handfull största städer. Flyttbidrag utgavs för att stimulera folkförflyttningen. Staten betalade medborgare för att lägga 50 mil eller mer mellan sig själva och sina föräldrar. 

Kommunalråden höll tyst de flesta av dem och förblev lojala med sin partiöverbyggnad. Märkligt nog fortsatte väljarna att rösta på den politik som avfolkade deras hembygd. En abstraktion i form av ”Stockholm” hölls av allmogen ansvarig för utvecklingen. 

Den spinndoktor inom S som sådde Stockholmsabstraktionen i folkmyllan var ett geni. Under decennier förhindrade det att politiskt ansvar utkrävdes på valdagen. Socialdemokratiskt kommunstyre och socialdemokratisk regering, men ansvaret för det dåliga låg inte hos dem – det låg hos ”Stockholm”. 

Påpekas bör att Norrland inte på något sätt är ensamt om denna historia. Exakt samma utveckling har funnits och finns i Värmland, Bergslagen och Småland. Ja, t.o.m. i en del kommuner i Skåne. 

Från optimism och tillväxtsamhälle till tvärnit. Vägbelysningen slutade byggas ut. Asfalteringen upphörde. Beslut flyttades från småkommunerna till centralorten, i vilken parkeringshus, idrottsanläggningar och badhus byggdes. Projekt som vart och ett ger sken av det som kallas utveckling, men snarare är distraktioner; betraktar man helheten är underhållet i de flesta norrländska storkommuner rejält eftersatt sedan 80-talets början. Både i privat och offentlig sektor. 

Mången kommuns stora huvudbry är hur man ska bli av med åtaganden utanför centralortens omedelbara närhet. En oundviklig konsekvens av högskattesamhället är att ekonomiska medel graviterar mot centralorten och spenderas där. Hemtjänstkontor i de minsta tätorterna stängs. Skolorna blir större, färre och placeras i de större tätorterna. 

Samma förhållande gäller staten och huvudstaden. Ju mer skatt staten tar in, desto mer av pengarna kommer att omsättas just i huvudstaden. 

Låg skatt lämnar istället beslutanderätten till hushållen och de kan efterfråga lokal skola, barnomsorg och äldreomsorg. På varje hundralapp spenderad i den lilla lokala matbutiken, så skickas en tjuga till staten. Den som tror att lika många kronor återbördas lokalsamhället, är en i tanken vilsen person. 

Kring detta har kommunpolitiker funderat föga. Istället för att analysera vad som gått fel och varför, ägnar man tiden åt en ny form av folkförflyttningspolitik – en påstått grön industrirevolution i Norrland. 

Det hela är ett bedrägeri. Det pågår nämligen inte någon industrirevolution i Norrland. Den industriella aktivitet som påstås utgöra en sådan, är antingen inte ny eller inte omfattande. Alternativt skapar den ingen för Norrland värdefull ekonomisk aktivitet. På rak arm kommer jag på följande exempel:

LKAB:s gruvverksamhet (framförallt Kiruna och Gällivare) är statlig och inte ny. Däremot är den politiska idén att man ska tillverka ”fossilfritt stål” ny. Det är en socialdemokratisk idé, framförd av Stefan Löfven.

Vindkraftens utbyggnad är politiskt driven. Den utgör inte en industriell revolution, men väl ett övergrepp på både befolkning och natur. Antalet skapade arbetstillfällen är mycket lågt. Som komponent i svensk elproduktion har vindkraften mycket besvärande egenskaper. 

Serverhallar tillhörande Facebook och andra globalistföretag placeras i Norrland för att ägarna ska kunna påstå att verksamheten drivs med grön el. Man skapar oftast inga arbetstillfällen att tala om. Däremot pressar man priset på el uppåt, genom hög egen förbrukning. 

Batteritillverkaren Northvolts fabrik i Skellefteå må vara en revolution för Skellefteå, men knappast för Norrland. Att en (1) kommun begåvas med en fabrik – om än stor –  är inte något som revolutionerar livet i en landsdel, Norrland, som storleksmässigt motsvarar Italien förutan Sardinien och Sicilien.

Konstgödselfabriker etableras på flera platser i Norrland. De har gemensamt att de ägs av utländskt kapital och kräver tillgång till relativt billig energi. SVT:s ”klimatkorrespondent” Erika Bjerström beskrev det som att ”Norrbottens fossilfria el har just nu en närmast magnetisk dragningskraft” när hon rapporterade om spanska Grupo Fertiberias etablering i Boden. 

Energikrävande fabriker och anläggningar med få anställda i förhållande till både energiförbrukning och omsättning. Ägda av globalt kapital. Förlagda i Norrland efter förhandling och avtalande med kommun eller stat eller båda. Vinst återinvesteras inte varken lokalt eller regionalt. En hög andel kräver inflyttning av arbetskraft. Antingen ger den inflyttningen upphov till avfolkning av en annan del av Sverige eller så löses den med invandring. 

ser nyindustraliseringen av Norrland ut och i skuggan av den fortsätter landsbygden att sakta dö. 

[I nästa del undersöker jag hur utfallet för Skellefteå blivit, sedan Northvolts fabrik förlades där. Har demografin förändrats och i så fall hur?]

Från skribenten

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här