Svensk säkerhetspolitik har under lång tid vilat på alliansfrihet i fredstid och neutralitet i krigstid. Som en konsekvens av detta har man också haft principen att inte sända vapen till krigförande land eller region. Visst har svenska vapen används i strid men då har de sålts vidare av dem som svenska företag sålt dem till. Principerna har tjänat oss väl, vi har lyckats stå utanför krig och många geopolitiska konflikter under lång tid.
Första världskriget eskalerade till just ett världskrig på grund av att allianser drog in stormakter i en regional konflikt på Balkan. Sverige var alliansfritt och kunde därmed stå utanför kriget till fördel för det svenska folket. Under andra världskriget balanserade Sveriges regering på neutralitetens slaka lina och lyckades hålla Sverige utanför kriget. Inför båda världskrigen hade Sverige nedrustat försvaret men valde alltså att stå kvar på egna ben och skyndsamt rusta upp försvaret. Under efterkrigstidens otaliga proxykrig mellan stormakterna och deras direkta invasionskrig har vi i de allra flesta fall hållit oss borta.
I den nu aktuella konflikten har vi däremot snabbt släppt neutraliteten och valt att sända vapen till stridande part och i skrivande stund känns det sannolikt att vi också slänger alliansfriheten över ända och söker medlemskap i Nato. Någon folkomröstning anses det inte finnas tid för. Nu är det kris och försvaret är kraftigt desarmerat av samma politiker som nu vill fatta beslut i Nato-frågan utan att fråga folket.
Ett sådant beslut måste rimligen vara ett högriskbeslut. Tiden mellan ansökan och fullvärdigt medlemskap torde risken för rysk vedergällning vara betydande. Efter ett svenskt och finskt inträde i Nato kommer den huvudsakliga gränsen mellan Nato och Ryssland gå vid Finland och Baltikum. Vid en eskalering av kriget blir Östersjöregionen en naturlig krigsskådeplats. Möjligheten för Sverige att återigen ställa sig utanför ett eventuellt storkrig blir minimal.
Det finns dock fler anledningar än säkerhetspolitiska att stå utanför Nato. Sedan andra världskriget har Europa varit underställt USA på många sätt, ekonomiskt, militärt och med tiden även kulturellt. Kulturyttringar i USA har diffunderat över Atlanten till Europa och framförallt Sverige. Européerna klädde sig propert, hade stilig arkitektur, högtstående moral och åt hälsosam mat. Kort sagt, högkultur. USA har sedan begåvat oss med mjukisbyxor, steril och ful arkitektur, urspårade prideparader samt usel mat och dryck som gör folk feta och sjuka, såsom McDonalds och Coca cola.
Den här kulturella degenereringen behöver brytas. Europa behöver slita av sig kopplet och sluta vara USA:s knähund. Först då kan vi börja återupprätta den europeiska högkulturen, européerna skapade den och vi kan återupprätta den igen. Men vi behöver frigöra oss, ta på ledartröjan kulturellt, moraliskt, ekonomiskt och militärt. Att stå utanför så många globalistiska organisationer som möjligt är ett bra första steg, liksom att kräva folkomröstningar i stora avgörande frågor där politiker gärna försöker hitta anledningar att besluta själva, utan att fråga folket. Kanske kommer nästa steg när dollarn börjar tappa värde på allvar i takt med att fler länder minskar mängden dollar i sin valutareserv.
Apropå valuta, bli inte förvånad om det, om något år eller två när inflationen och den ekonomiska krisen har tilltagit någon tiopotens och kronan börjar skaka på allvar, kommer krav på att vi ska gå med i Euron illa kvickt. Folkomröstning kommer det inte finnas tid till när krisen står för dörren efter åratal av accelererande pengatryckande, eskalerande bidragsutbetalningar och ständigt nya miljardregn till allehanda globalistiska organisationer.
