lördag, april 13, 2024
HemKulturFeminism - barnens värsta fiende

Feminism – barnens värsta fiende

Jag har en vän, låt oss kalla henne Marie. Vid 12 års ålder blev hon tillfrågad av sin styvfar om hon, i stället för att ha värmen på i sitt rum, ville ha elräkningspengarna i handen, 600 kronor när vintern var slut. Marie, som just hade fått klart för sig att ansvaret för familjens hund nu låg på henne, vilket också inkluderade inköp av hundmat, var desperat efter pengar och sa ja utan minsta tvekan. ”Dörren ska vara stängd, hela tiden.” Det blev mycket kallt på det lilla vindsrummet. Hon satt ofta ute i rummet bredvid och värmde händerna på elementet. En del nätter sov hon med mössa och vantar på sig och lade böcker ovanpå överkastet. Och ibland lämnade hon dörren lite på glänt när hon trodde att ingen såg. Så kom våren. ”Jag har sett att du lämnade dörren öppen ibland.” Marie fick inga pengar.

Det blev många jobbiga år för Marie även efter att hon lämnat hemmet. Kontakt med socialtanter, kuratorer och psykologer, och, såklart alla hennes vänner som försökte hjälpa. Men hjälparna var berusade och höga på den feminism som nu lägrat sig så hårt i det svenska medvetandet att vi inte längre visste att vi simmade i dess vatten. Allt är den onde mannen fel och alla kvinnor är hans offer.

Inte en enda socialtant tog hennes mor i håret och riktade hennes blickar mot Marie: ”Titta på ditt barn! Ditt förbannade odjur, ser du var du gör med ditt barn?!” Inte heller överläkaren på Barn- och Ungdomspsykiatriska mottagningen reste sig i ursinne ”Ge mig numret till den där förbannade häxan till mor så ska jag skälla ut henne!” istället muttrade han mest för sig själv medan han funderade på vilka mediciner som skulle passa henne bäst.

För vad var det som skyddade Maries mor från rättmätiga kritiska blickar, avsky och att bli uthängd som barnmisshandlare? Jo, det var ju att hon var offret. Både i det feministiska samhällets ögon och i sina egna. För med den feministiska blicken är kvinnan inte ansvarig för vad hon gör. Hon är alltid ett offer. Ett offer i sin rätta bemärkelse är någon som har en tillfällig anledning att inte kunna hävda sig eller ta hand om sig eller att utföra sina plikter. Feminismen ställer kvinnan i detta läge hela hennes helt liv.

Det var alltid stackars Maries mor. Tre friska, underbara barn, och barnpension från sin förre avlidne man, att hon klarat ekonomi med ett halvtidsjobb. Resten av tiden hade hon kunnat njuta obehindrat av kontakten med sina tre barn. Ändå var det stackars henne.

Det som i en frisk värld är den största gåvan, centralpunkten för allt liv: barnet – att få ett, att ta hand om det, att dygnet runt låta barnet bada i kärlek, värme och tålmodig vägledning, låta sig själv fyllas av det mirakel det är att få göra detta, tacksamheten mot den hårt arbetande mannen som möjliggör detta, och att fostra barnet till en älskvärd och duglig person som kan föra civilisationen vidare – det är i feministens ögon en fälla som kvinnan måste ta sig ur.

Feministen klappar händerna åt den kvinna som så tidigt som möjligt stöter barnet ifrån sig och återgår till friheten.

Det var inte förrän Marie var 40 år gammal som någon sa de magiska orden ”Hon är ondskefull, din mor. Om du ska ge hennes något, ska det vara råttgift.” Maries mor bar sitt offerskap stolt på axlarna ända in i det sista samtal hon hade med sin dotter. ”Du var och är en usel mor.” ”Ja, men så blev jag ju ensam med tre barn också.” Där kom det igen. Hennes egna barn. En börda. En ursäkt för att vara en usel människa.

En förövare riskerar att bli betraktad med kritiska blickar. Ett offer slipper det. Feminismen har lyckats friskriva en hel generation kvinnor från sitt ansvar att älska, skydda och vägleda sina barn.

Omslagsbilden är ett kollage av dessa bilder:
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Peter-ilsted-mother-and-child-in-an-interior-1898.jpg
https://pixabay.com/photos/boy-kid-child-fence-sad-unhappy-529067/

Cecilia Carlsson
Cecilia Carlsson
Uppretad hona med ungar. Lycklig bybo. Intellektuell antiintellektuell med ett genuint ointresse för etablissemangets hit-och-ditande och ett nästan dåraktigt intresse för allting annat.
Från skribenten

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här