Nyligen repriserade SVT Fram för lilla Märta som tyvärr inte går att återse i skrivande stund. Den är en av 1940-talets mest banbrytande komedier, inspirerad av en 50 år äldre fars, Charleys tant. 1940-50-talens svenska filmgeni, Hasse Ekman, skapade en historia med liknande komiska effekter men annan andemening. Hasse Ekman är en ypperlig uttolkare för denna brytningstid i framstegets Sverige.
En man klär sig i kvinnokläder för att tjäna sitt uppehälle, ett mycket gammalt tema i sig och ett klassiskt komiskt publikfriande grepp. Huvudpersonen, cellisten Märta/Sture (spelad av Stig Järrel), blir på livets ödesväg riksdagsledamot och förespråkare för den så kallade hustrulagen. Hustrulagen ska värdera kvinnan efter hennes förtjänster. Den som egentligen ligger bakom hela initiativet är stadens borgmästarinna. En på många sätt understimulerad borgerlig kvinna som inte tycker att hennes arbete och förmågor får tillräckligt erkännande.
Så var det nog på den tiden. Kvinnor var ett kuttersmycke som i liten utsträckning deltog i det offentliga livet. Yrkeskvinnan fanns men var inte ett ideal. Kontrasten mot jordbrukssamhället var stor, där hade hela familjen, från små barn till de äldre haft en given plats i ekosystemet kring att tjäna uppehället. Slitsamt och inget vi ville tillbaka till men tydlig mening och samhörighet.
Lite visste upphovsmannen till Fram för lilla Märta om att kvinnors arbete ett par årtionden senare skulle uppvärderas så mycket att vårt hushållsnära arbete skulle formaliseras så till den milda grad att arbetet enbart värderas OM det ger betalning. Undersköterska, förskollärare, lärare, lokalvårdare och närbesläktade yrken är sådant som förr skett nära hemmen och familjerna. När skiftade vårt fokus så att allt värde mäts i beskattningsbar och BNP-drivande inkomst? Blev det bättre?
Har vi sålt vår själ till djävulen eller betalar vi priset för att ha ätit av kunskapens frukt?
