Åtminstone två historiska ryska politiska ledare har fått eftermälet ”den store/stora”. Tsar Peter den store och kejsarinna Katarina den stora, i båda fallen kopplat till förnamnet. Detta då de har ansetts bedrivit stora politiska gärningar för Ryssland och det ryska folket. Båda innehade också den yttersta politiska makten under mycket lång tid, över 40 år i båda fallen. Kommer Putin ha tillräckligt på meritlistan efter avslutat värv som president för att, av ryska framtida historiker, gå till historien som Vladimir den store?
I Peters fall anses hans vilja, politik och bestående gärning ha varit att modernisera Ryssland och knyta band, och närma landet till Västeuropa, som ansågs ligga före Ryssland i modernitet och utveckling. Mot slutet av sitt liv blev han Rysslands förste kejsare. Han har naturligtvis också det stora nordiska kriget, inte minst segern mot Karl XII vid Poltava, på sin meritlista.
Katarina var inspirerad av upplysningstidens idéer som spreds från Västeuropa. Hon expanderade också landet kraftigt genom framgångsrika krig mot Polen och Turkiet. Även kulturellt satte hon stora avtryck inom konst och opera.
Putin tillträdde presidentposten år 2000. Mandatperioden 2008 – 2012 var han förvisso bara premiärminister men kan nog sägas ha haft den yttersta makten även då. Han har alltså nu, vid 70 års ålder, suttit 23 år. Även om han sitter 10 år till kommer han inte upp i Peters och Katarinas dryga 40 år men väl dryga 30, vilket ändå är längre än de flesta politiker och längre än Stalins tid vid makten.
I början av sin presidentgärning strävade Putin efter goda relationer med Väst. Men i takt med att motsättningarna växte, bl.a. kring Natos utvidgning till Baltikum, flera länder i östra Europa och planer på detsamma för Georgien och Ukraina, har avståndet mellan Ryssland och Väst ökat allt mer. Putin kom sedermera att lägga om politiken till att distansera sig mot Väst då han tappat tilliten och förtroendet för västerländska politiker. Han har också i tal upprepade gånger gett uttryck för en vilja att skydda sitt land och folk från den dekadens och dårskap som i allt större utsträckning utmärker Väst. Pridespektakel, könsbyten på barn, translobby, beskyddande av groomingligor m.m.
Vad av Putins politik kan då ses som stora gärningar och som skulle kunna ligga till grund för eftermälet Vladimir den store, ur framtida ryska historikers synvinkel?
I ett tidigt skede avstyrde han ett oligarkvälde som var i antågande efter Sovjetunionens kollaps och Jeltsins vodkavåta presidentskap. Stora statliga tillgångar reades ut till, vad som blev, oligarker, både inhemska och utländska. Putin begränsade kraftigt dessa oligarkers politiska makt. Superrika oligarker har betydligt mer makt i USA än i Ryssland idag.
Ekonomiskt har Ryssland gjort stora framsteg under Putins styre och många ryssar har fått det väsentligt mycket bättre ekonomiskt. På Wikipedia står följande att läsa: ”Under Putins [första] åtta år som president ökade industrin med 76 procent, investeringarna ökade med 125% och jordbruksproduktionen samt tillverkningen ökade. Realinkomsterna mer än fördubblades och den genomsnittliga månadslönen åttafaldigades från $80 till $640. Från 2000 till 2006 ökade volymen av konsumentkrediter 45 gånger och medelklassen växte från 8 till 55 miljoner. Antalet personer som levde under fattigdomsgränsen minskade från 30% år 2000 till 14% år 2008. Även efter 2008 har den ekonomiska utvecklingen varit gynnsam.
Om ryssar skriver historien kommer hanteringen av Krim gå till historien som en storslagen aktion av Putin. Rysslands fiende USA/Nato iscensätter in färgrevolution i Ukraina som störtar den folkvalda, ryssvänliga, presidenten och installerar en västvänlig president som vill få med Ukraina i Nato. Helt plötsligt står Ryssland inför risken att en av deras viktigaste flottbaser, Sevastopol i Svarta havet, som efter Sovjetunionens kollaps hamnade i Ukraina, kan falla i Natos händer. Med den kan också en stor del av Svarta havsflottan kunna tas över av Nato. Vad gör en politisk ledare i detta skede? Accepterar händelseutvecklingen och beklagar att man inget kan göra p.g.a. allehanda internationella avtal och regler? Ser på när fienden tar över stora strategiska militära tillgångar? Inte Putin. Han agerar blixtsnabbt, går in med rysk trupp i det redan till 95% av ryssar bebodda Krim och annekterar det. Inte en blodsdroppe spills. Annekteringen bekräftas sedan med en folkomröstning av befolkningen på Krim. Med ryska glasögon är det svårt att se detta som något annat än ett mycket kraftfullt och framgångsrikt agerande av Putin.
Kriget i Ukraina kan givetvis komma att ses som en stor framgång eller ett stort misslyckande för Putin beroende på dess utgång. Om Ukraina/Nato förmår steppa upp så pass att de kan driva ut ryssarna ur de erövrade områdena Donetsk Luhansk m.fl. kommer det ses som ett misslyckande. Om frontlinjen av idag består eller ryssarna driver den ytterligare in i Ukraina kommer det givetvis ses som en stor framgång för Putin framgent. Om krigets följdverkningar dessutom blir ett kraftigt desarmerat och försvagat Ukraina, utanför Nato och utan förmåga att utgöra någon form av hot mot Ryssland, växer givetvis Putins tuppkam ytterligare. Krig mot en yttre fiende stärker inte sällan politiska ledares inhemska popularitet. Putin tycks mycket riktigt ha starkt stöd inom landet.
I krigets förlängning kan också Natos kommande utveckling påverka Putins eftermäle. Den amerikanska tidigare arméöversten Douglas Macgregor, och även andra analytiker, menar att Nato är på det sluttande planet utför. Genom ökande inre splittring med, av alla enorma vapenleveranser till Ukraina, USA militärt försvagat och ett starkare och bångstyrigare Turkiet, halvt allierat med Ryssland, kan Nato få svårt att hålla ihop. Å andra sidan kan Nato utvecklas åt andra hållet och ses som stärkt av nya medlemsländer i Norden. Men ett kraftig försvagat Nato i slutet av Putins regeringstid skulle givetvis tillskrivas hans meritlista.
Hur USAs världsherravälde utvecklas framöver kommer också spela in på Putins eftermäle, troligen långt efter hans avgång. Kommer nutiden ses som starten på petrodollarns svanesång? Både Ryssland och Saudiarabien har öppnat upp för att sälja olja i andra valutor än dollar. Kina utmanar givetvis USA på flera områden och Brics, där Ryssland är en huvudaktör, tycks börja expandera kraftigt. Om 2020-talet i framtiden kommer anges som årtiondet då USA förlorade sin dominerande ställning kommer detta säkert till viss del tillskrivas Putin av ryska historiker.
Sedan är givetvis det historiska eftermälet helt beroende av vem som har makten att i framtiden skriva historien om nutiden. Är det västvärldens PK-junta, kinesiska historiker totalt styrda av kommunistpartiet eller är det ryska historiker som skriver den ryska historien?
Slutsatsen blir att Putin har en hel del på meritlistan men det krävs nog ett antal år till vid makten och en seger i Ukrainakriget, och kanske en del annat också, för att kvala in som Vladimir den store. Men till skillnad från Peter den store och Katarina den stora kommer Vladimir inte gå till historien för ett närmande till västvärlden, utan tvärtom för att distansera landet från en Västvärld i förfall.
Vladimir Putin, tillsammans med sin briljante erfarne utrikesminister sedan 2004 Sergei Lavrov, går framförallt till historien för att likt Metternich och Talleyrand efter Napoleon ha skapat en ny internationell ordning. De har avslöjat att kejsaren är naken. USA är tandlöst och bits inte längre.
USA har bara varumärken att sanktionera, reservdelar till Boeings flygplan importerar Ryssland från Kina där de tillverkas. USA är bankrutt, Ryssland så gott som skuldfritt. Ryssland examinerar varje år fler ingenjörer än USA med mer än dubbelt så stor befolkning.
NATO har bara föråldrade vapen från förra kalla kriget att komma med (Abrams, F-16, Tomahawk, Patriot o.s.v.) De senaste 30 åren har de bara utvecklat lätta vapen för att ockupationskriga mot frihetskämpar de kolonialiserat med korrumperade och folkligt hatade diktatorer som sina nickedockepresidenter. Krig vars fred USA utan ett enda undantag förlorat.
USA har förstört all sin ”soft power”. Det finns idag ingenting alls i Väst för mänskligheten att se upp till. Censur och Cancel, avindustrialisering och lågutbildad arbetskraft, stagflation och bankrutt, större sociala och etniska klyftor än någon annanstans i världen, rule-of-law demonstrativt trampad på och övergiven, en fanatisk anti-familjekultur, eskalerande kriminalitet och korruption som genomsyrar allt i samhället. Och inte minst en rasistisk översittarmentalitet mot mänsklighetens alla kulturer: ”EU är en paradisträdgård, resten av världen är bara en djungel!” som vår utrikesminister Josep Borrell sade ifjol.
Nu när Ryssland har sparkat in dörren så att den ruttna västerländska ladan rasat ihop och avslöjats vara tom, så har vi redan återfått den naturliga mutipolära världsordningen. Nationalstaterna ser till sina egna intressen, lägger sig inte i andras inrikespolitik. Intressekonflikter begränsas och förhandlas till en kompromiss, så att t.ex. en territoriell tvist inte leder till svepande sanktioner. Avtal respekteras. Ingen stat ökar sin egen säkerhet på en annan stats bekostnad. Det är några av grundreglerna i den nya multipolära världsordningen som Putin och Lavrov har fördel av att tagit initiativ till. Och den faller på plats av sig själv nu när Västs ridå har fallit och hot avslöjats som tomma. För den nya ordningen ligger helt enkelt i alla staters egenintresse! Det handlar inte om en allians med Ryssland, det handlar om självständighet från USA. Och se nu när USA har kastats ut ur Mellanöstern, hur plötsligt det blev fredligare där än sedan 80 år!
Krig vinns inte på slagfältet. De vinns genom diplomati och ekonomi. Napoleon segrade t.ex. i alla sina fältslag, utom det sista. Det var diplomati och ekonomi som gjorde att hans motståndare aldrig kunde besegras, trots nederlag i fältslag. Och idag är det avindustrialiserade bankrutta Väst isolerat från och föraktat av hela omvärlden, de nya I-länderna. Katastrofalt självödeläggande politik sätter sina spår efter några årtionden. Vår förrädargeneration som ärvde världens rikaste, världens tryggaste, världens mest jämställda samhälle och nu efter sin livsgärning lämnar efter sig det här, kommer också att gå till historien som helt unikt destruktiv och ondskefull, utan jämförelse någonstans någonsin.
Instämmer med föregående talare, jag vet inte vad jag skall tillägga.