onsdag, juni 19, 2024
HemInsändareNågra ord till mina barn

Några ord till mina barn

Vi lever i en exceptionell tid, förändringarnas tid där en liten maktelit försöker skapa en unipolär globalistisk världsordning. Gamla maktstrukturer som familjer och nationer har söndrats. Makten utgår inte längre från folket, och inte heller från nationen då den har flyttas till överstatliga organisationer och företag. Individen står nu ensam och utsätts, med hjälp av modern teknik, för förtryck och kontroll utan historisk jämförelse.  

Under min barndom i Sverige på 70-talet upplevde jag att vi svenskar identifierade oss och betedde oss som ett folk, som svenskar. Vi delade nation, förutsättningar och grundläggande värderingar. Det fanns en slags “vi-känsla”, vi stod för något som vi delade, något vi var stolta över och ville försvara. Det fanns ingen motsättning i att älska sitt land, sin kultur och samtidigt vara positivt inställd och ha en acceptans gentemot andra folk och kulturer. Vi tog för givet att främmande folk respekterade vår kultur på samma sätt som vi respekterade deras. Det kändes också helt naturligt att vi identifierade oss som pojkar, flickor, män eller kvinnor och att vi var en del av en familj som var det viktigaste. Oavsett om man var kristen eller ej så kändes våra historiskt kristna värderingar som en gemensam norm att förhålla sig till. Vi hade en tillhörighet till vårt folk, vår familj och vår nation. 

Under min uppväxt under 70/80-talets Sverige upplevde jag att kilar slogs in i befintliga strukturer, nation, familj och religion. Nationalism och våra olikheter blev något fult. Vi fick lära oss att alla är lika och lika mycket värda, svenskar och utlänningar, brottslingar och offer, män och kvinnor. Att vara beroende av sin man, av sina föräldrar eller av sina barn blev något negativt. Vi skulle alla få samma möjlighet att frigöra oss, bli självständiga individer, förverkliga oss själva. Den nya goda välfärdsstaten skulle ombesörja detta genom att utjämna alla orättvisor och ta ansvar för barn, äldre, ensamstående, arbetslösa, sjuka och fattiga. I samband med den nyvunna självständigheten och oberoendet minskade familjens och mannens roll som försörjare och försvarare. Istället knöt individerna allt närmare band med stat, kommun och myndigheter. Barnen fostrades i allt högre grad av förskola och skola. Vid familjeproblem vände man sig till socialen eller polisen. Om man behövde  ekonomiskt stöd vände man sig till CSN, A-kassa, Socialkontoret eller Försäkringskassan. 

Via medier, filmer och skola har vi fått lära oss att vi vita har förtryckt andra kulturer, att männen har förtryckt kvinnorna och att vi är rasister om vi inte tar ansvar för andra folk och erkänner att de har lika stor rätt till vårt land. I denna feminiserade värld har auktoriteter blivit något fult. Det finns inte mycket sympati för en sträng familjefar, en lärare som sätter gränser eller en polis som bestraffar. När man förstör och beter sig illa ska man stötta och hjälpa. Att ställa krav och bestraffa (ta konsekvenser av sitt beteende) hör till patriarkatets förtryck. Att leva och bygga familj efter de traditionella normerna är något som man ser ner på. En frigjord kvinna som gör karriär och tränar kampsport vinner mycket beundran medan en traditionell kvinna som tar hand om sin man och familj varken vinner respekt eller hamnar på reklamskyltar. 

Budskapet är att vi alla är lika. Vi ska identifiera oss som  enskilda världsmedborgare. Vi har frigjort oss från vår familj, från vår nation, från vår historia och från vår kultur.    

Unga människor som växer upp i detta nya gränslösa samhälle har ingen naturlig tillhörighet. Dessa rotlösa individer som matas med samhällets narrativ drabbas av en total identitetsförvirring. För att markera att de tar avstånd från de gamla traditionella normerna förväntas de pussla ihop sin egen individuella och unika profil vad gäller mat, sexuell läggning mm. En pojke kan t ex identifiera sig som flicka och vara vegan. Dessa egenkomponerade identiteter, som inte gynnar vårt samhälle, hyllas och glorifieras kollektivt genom beröm och prideparader, samtidigt som könsbyten uppmuntras vid ung ålder. Denna nya kult har inte längre något att göra med  acceptans och tolerans.

Det har blivit en upp och nervänd värld där vi inte längre värdesätter vår ursprungliga norm, där vi värdesatte individer som tog ansvar och bidrog till samhällets och familjens bästa.

I denna tid av dekadens och förvirring är det viktigt att se sig själv i ett sammanhang. Att förstå att man är en del av en nation och av en släkt som har levat länge i detta land. Att vi är en del av ett folk som har en egen kultur och en egen historia. 

Jag hoppas att ni genom denna släktkrönika kan få större förståelse för att ni är en del av något större. Att ni tar över ett arv som era förfäder har kämpat för och att ni har ett ansvar att förvalta detta arv och att föra vidare det fina vi har skapat till era barn och barnbarn.

Michael Höfer, familjefar

Från skribenten

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här