Det är vår och det är dags för bisamhället att börja en ny cykel. Om allt är det som ska sitter en frisk och befruktad drottning mitt i klotet (klungan) av bin inuti i kupan. Under vintern har de hållit värmen genom att flexa sina vingmuskler. De turas om att sitta långt ut i klotet där det är kallt och att få vara längst inne i värmen.
Nu börjar drottningen att lägga ägg, och det behövs, för de vinterbin som nu ger sig ut för att hämta vatten och pollen är gamla och trötta. Drottningen lägger ägget i en till formen perfekt byggd och fint städad sexkantig cell. Efter ett par dagar kläcks ägget till en larv. Bina börjar då mata den med bibröd, som de ”bakar” av pollen. När larven är färdigmatad stängs det om henne och hon får växa färdigt i fred. När hon är färdig biter hon upp dörren och kryper ut i sitt hem.
Hennes första uppgift i bisamhället är att mata, ”amma”, sina syskonlarver. Hon är ett ambi. Efter ett par dagar byter hon uppgift till att städa in inne i kupan, och det märks, för kupan är alltid ren och fin. Efter det går hon ut på flustret (ingången) och patrullerar, ser till så att inga inkräktare tar sig in. Hon är nu ett soldatbi. Till slut ger hon sig ut och letar och samlar in nektar. Hon är då ett flygbi.
När jag öppnar kupan första gången på våren, brukar jag alltid söka efter byråkratbina, alltså de bin som styrt och övervakat arbetet med att hålla klotet lagom varmt, under vintern. Faktum är att jag har haft näsan i mer än tusen samhällen och alltid söker jag efter dessa viktiga tjänstebin från centralkontoret, som planerar, styr och övervakar utvecklingsprocessen från ägg till bi. Jag har inte hittat dem än.
I juni står naturen i full blom. Är det varmt producerar blommorna rikligt med nektar. Flygbina jobbar nästan dygnet runt med att hämta hem nektarn till kupan och tömma den i cellerna. Nektar innehåller mycket vatten och skulle börja jäsa om den lämnades oförädlad. För att sänka vattenhalten ställer sig bina på flustret och fläktar med vingarna så att fukten inne i kupan sugs ut av undertrycket. När vattenhalten i nektaren har sjunkit under 17 procent förseglar bina cellen med ett vattentätt vaxlock. Nu har de mat för vintern.
Rimligen finns det ett stort centralkontor med massor av övervakningsbin till denna process: Först anvisa flygbiet till den cell hon ska tömma sin nektar, sedan upptäcka att det blev fel och hitta en ny, väga lasten, rapportera in statistik, mäta vattenhalt och luftdraget vid flustret, kontrollera att alla lagar följts och framför allt: planera och effektivisera morgondagens arbete – tyvärr har jag ännu inte lyckats få en skymt av dem.
Ibland händer det nog att ett socialtjänstbi kommer ut till kupan och inspekterar den. Om hon kommer fram till att deras hem är fyra centimeter för lågt och fem centimeter för smalt, utfärdar hon förmodligen en order om att halva samhället behöver flytta någon annanstans. Det är dags att svärma. Bina börjar då att mata några av larverna med en mer proteinrik föda än vad de vanliga larverna får. Dessa larver utvecklas då till nya drottningar i stället för arbetsbin. Detta vet förstås inte bina på alldeles egen hand utan enbart tack vare larvverket som varit där och informerat.
Drottningen är för tung för att kunna lämna kupan och behöver gå ner i vikt. För att åstadkomma det skakar bina sin drottning ungefär en gång var tionde sekund tills hon är så lätt att hon kan flyga. Vissa bin tar även på sig denna roll innan det är dags att lämna kupan. De skakar om de andra bina för att säga ”Det är dags snart! Var redo!” En gång öppnade jag en kupa precis innan de skulle svärma och mycket riktigt gick de runt och skakade varandra. Febrilt sökte jag efter de bin som måste ha dirigerat och fördelat arbetet – men tyvärr missade jag också dessa viktiga bin.
När bina står i begrepp att vilja ha ett nytt hem flyger spejarbin i väg och börjar leta efter en ny boplats. Den spejare som hittar en bra plats visar detta genom att ”dansa” för de andra bina. Andra spejarbin som bevittnar dansen flyger själva dit och skaffar sig en egen uppfattning. De undersöker platsen och fattar de tycke för den, dansar även de för just den. När tillräckligt många spejarbin dansar för samma plats flyger den nedbantade drottningen och alla hennes döttrar dit och börjar en ny civilisationscykel.
Det är magiskt att bevittna denna process. Den är så oerhört elegant och perfekt för sitt syfte. Om man inte fått lära sig i skolan att vi människor absolut inte kan organisera oss själva utan måste ha en stat, kunde man lätt luras och bli inspirerad av bin. Men eftersom vi människor absolut inte har förmågan att som fria och enade individer klara att styra oss själva, är det förstås orimligt att tänka att bin skulle klara det. Kupan måste vara helt nedlusad med styrbin, jag har bara inte lyckats få syn på dem än.
För den som vill lära sig mer om bisamhället finns det en mycket bra bok med den olyckliga titeln Honeybee Democracy. Olycklig för att bin har eller gör inte något av det som vi förknippar med demokrati. De har ingen riksdag, fullmäktige eller några omröstningar. De fungerar utan demokrati genom en kombination av eget ansvar, frihet, flit och tillit till varandra.
