Angående Klaus artikel om kapitulering, bör texten inte ses som en uppmaning till apati eller passivitet. Istället bör vi förstå att det är viktigt att välja våra strider med omsorg. Striden angående covid-19 och dess restriktioner är en strid vi bör välja. När det gäller Covid-19 och de frihetsinskränkningar som genomförts, och den totalitära anda som vaknade till liv under pandemin, står mycket på spel.
Här innebär acceptans av de inskränkningar som genomförts ett sluttande plan, som om det accepteras okritiskt, öppnar dörren för framtida auktoritära övertramp. Därför kan det hävdas att i just denna fråga är motstånd inte bara en rättighet, utan en skyldighet då det också är en strid som går att vinna.
Covid-pandemin blev min ögonöppnare. Före pandemin var jag avskärmad från det svenska samhället. Liksom många andra unga män hade jag dragit mig tillbaka, fokuserat på mina egna intressen. Men pandemin fick mig att vakna.
Jag vaknade och kände mig otroligt maktlös. Folkhälsomyndigheten gjorde annonseringar om restriktioner genom presskonferenser, och deras beslut blev bindande. Det var nästan omöjligt att ifrågasätta dessa beslut eftersom de sällan redogjorde för den vetenskapliga grunden. De hänvisade till ”den senaste forskningen”, utan att specificera vilken forskning de refererade till.
Här hajade jag till. Insikten om att beslutsfattare kunde ha en sådan godtycklig kontroll över mitt liv chockade mig. Vad stoppar dem från att missbruka den makten? Och hur blir det om vi har valt in politiker med totalitära tendenser?
Jag har länge misstrott riktningen Sverige tar—det har verkat som om politiker, universitet och media samverkar för att förvärra situationen. Men det här var något nytt. Tanken att en inkompetent lögnare kunde fatta beslut, utan att behöva ge ett ordentligt rättfärdigande, och som påverkar mina grundläggande friheter gör mig rasande.
Hur kan man bemöta ”vi förlitar oss på den senaste forskningen”? Det är så vagt att det går inte att argumentera emot.
Oavsett, så ledde covid-pandemin till att jag sökte likasinnade, och dessa likasinnade har nu hunnit mobilisera sig. Den ensamhet och vilsenhet som jag kände under pandemins början är borta. Det finns en stark motståndsrörelse nu, och det finns defintivt anledning att tro att det motstånd som gjordes under pandemin var framgångsrikt, även ifall det är svårt att sätta fingret på exakt hur.
Så nu, när vi återigen hör varningssignaler om stigande covid-siffror och farhågor om nya restriktioner dyker upp, säger jag bara: bring it on!
Så länge restriktionsförespråkarna inte kan göra bättre än referera vagt till ”den senaste forskningen” så kan vi vara lika oresonliga tillbaka, stå emot potentiella restriktioner/råd; inga argument krävs förrän de själva kan argumentera varför.
Axel Saade
