José Antonio Primo de Rivera. Foto: Okänd/Public Domain

José Antonio Primo de Rivera föddes i Madrid 24 april 1903. Han var son till Miguel Primo de Rivera, Spaniens ledare åren 1923 – 1930. Under sin tid som juridikstuderande vid Madrids universitet var José Antonio delaktig i grundandet av en studentförening som öppet kritiserade faderns utbildningspolitik. Efter fullgjord juristexamen 1923 tjänstgjorde han i kavalleriet, men hamnade inför militärdomstol efter att ha slagit en vänsterinriktad officer som hade förolämpat hans fader.

År 1933 bildade han tillsammans med några kamrater Falange Española, ett frihetligt korporativt parti som distanserade sig från exempelvis Mussolinis etatistiska fascism och förespråkade istället privat äganderätt och självstyrande småsamhällen. Begreppet falang är en uråldrig benämning på en militär formation där soldaterna står tätt sida vid sida, axel mot axel. Hans rörelse motarbetade såväl kommunism som storkapitalism på ideologisk grund. José Antonio ansåg helt enkelt att kapitalismen förslavade folket i samma utsträckning som kommunismen och att dessa två närde varandra i sin gemensamma kamp mot medelklassen.

I början av det som kom att utvecklas till spanska inbördeskriget mobiliserade José Antonio sina falangister för kamp mot den socialistiska republiken. Han greps den 14 mars 1936 av republikanerna för olaga vapeninnehav. Vidare ansågs han ha konspirerat mot republiken och dömdes till döden. Den 20 november samma år avrättades José Antonio i Alicante genom arkebusering. Det ryktas att den döende Fransisco Franco, hölls vid liv till den 20 november 1975 för att få dö samma dag som José Antonio Primo de Rivera. De var tills nyligen begravda mittemot varandra i Valle de los Caídos, ”de stupades dal”, utanför Madrid.

José Antonio höll ett tal i Madrid den 19 maj 1935 om marxism och storkapitalism, enligt honom individens största fiender. Nedan följer en transkribering och översättning av talet. När han talar om kapitalism var han inte motståndare till fri marknad och företagsamhet, utan snarare det vi idag kallar för storkapitalism eller wokekapitalism. På sätt och vis politisk kapitalism där stora företag använder sitt ekonomiska inflytande för att uppnå rent politiska mål, ofta långt från den bransch man verkar i. Vidare luftar han ett motstånd mot att stora kapitalintressen absorberar hela branscher där mindre företag antingen utkonkurreras eller ofrivilligt inkorporeras i större konglomerat, vilket ofta ske när kapitalet får politikens stöd i form av konkurrensskydd och andra privilegier.

När vi talar om om kapitalismen talar vi inte om privat egendom. Privat äganderätt är kapitalismens motpol, privat egendom är en grundläggande mänsklig rättighet.

Kapitalismen ämnar expropriera den vanliga människans egendom och gradvis göra den till kapitalets egendom, givetvis som ett led i att skapa global ekonomisk dominans. Kapitalismen har genom avskyvärd och ohederlig konkurrens tillintetgjort äganderätten genom skuldsättning. Den har kontinuerligt förgjort hantverkare, småskalig industri och det småskaliga jordbruket. Ägandet centraliseras till banker under deras känslolösa strävan efter mer ekonomisk makt genom krediter och ocker. Kapitalismen decimerar den fristående människan från alla sina attribut och från allt innehåll av värde i hennes existens.

Tänk hur lågt den europeiska mannens värde har sjunkit genom kapitalismens försorg. Han äger inte längre sitt boende, han har inte längre ett äktenskap eller en identitet, hans hantverkskunskaper har inte något värde idag. Nu är han enbart ett anonymt ansikte i en själlös massa.

Det finns vänsterdemagoger som menar att arbetarna lever som undersåtar i ett feodalsamhälle. Det stämmer, vi falangister är inte av åsikten att ett förlegat feodalt samhälle vore särskilt mycket bättre än ett kapitalistiskt system. Det feodala systemet gav förvisso feodalherren privilegier, men också en rad åtaganden, han var exempelvis tvungen att försvara och avlöna sina undersåtar. Det kapitalistiska ägandet å andra sidan är hänsynslöst. I bästa fall avkräver kapitalisten inte markhyra, men han är samtidigt helt likgiltig inför undersåtens välgång. Vad gäller feodalherrens undersåtar var de feodalherrens egendom. Han var tvungen att ombesörja att undersåtarna inte for illa, för undersåten kostade honom i paritet med en maskin eller en häst. Om en arbetare i den kapitalistiska ekonomin avlider i sitt arbete står tusentals utsvultna och väntar på att få ersätta honom.

En tanke, delvis bedräglig men ändå frestande: Karl Marx förutsåg det spektakel vi nu upplever, alltså kapitalismens kris. Många frågar oss om vi är marxister eller ej, jag brukar fråga då: vad innebär det att vara antimarxist? Betyder det att du inte håller med om att Marx hade rätt i sin förutsägelse om kapitalismens kris? Marx förutsägelser uppfylls mer eller mindre snabbt. Obevekligt går vi mot koncentration av kapitalet, mot proletarisering av massorna, mot social revolution, och slutligen kommunistisk diktatur.

Den kommunismen bör skrämma oss som européer, västerlänningar och kristna eftersom den i sin essens är förnekelse av människan, där hon stöps in i en formlös massa, där all individualism går förlorad, där hela individens väsen upplöses. Lägg märke till detta, vi är antimarxister för att detta skrämmer oss. Det borde skrämma varje tänkande västerlänning, kristen, arbetsgivare och arbetare då dessa degenereras till ett meningslöst liv som myra i en stor myrstack. Precis på samma sätt skräms vi av storkapitalismen då den likt kommunismen också är internationell och materialistisk. Oavsett Marx träffsäkerhet kring kapitalismens kris kan vi konstatera att vår rörelse varken vill ha kommunism eller storkapitalism, då dessa är två sidor av samma mynt.

Om viljestyrkan finns för att hindra Marx förutsägelse finns det inget annat sätt än att riva ned strukturen av symbios mellan kommunism och kapitalism, där den ena föder den andra och vice versa. Det innebär i praktiken att man behöver demontera den kapitalistiska makthegemonin i ekonomin och produktionen, eftersom den leder till att arbetarna degenereras till ett proletariat och vidare till revolution och slutligen sovjetdiktatur. Oavsett om det är imorgon, eller om hundra år så kommer dumskallar att anklaga oss för att vilja ersätta ett förtryckande system med ett annat.

Om vi väl bestämmer oss så handlar det om att bygga en ny ordning. Den omvälvningen måste startas av individen, som västerlänningar, som kristna. Därigenom följa organiska mått där nästa naturliga gemenskap är familjen och vidare lokalsamhället eller socknen. Det är genom denna politiskt-historiska-moraliska förståelse vi bygger vår världsåskådning. Vi vill demontera den kapitalistiska maktapparaten som dränerar samhället på vinst och ersätta denna med individuell äganderätt, familjeegendom och med sockenegendom.

Talet är intressant med tanke på hur kapitalister i vår tid samarbetar med våldsmonopolet för att pådyvla samhället marxistiska värderingar. José Antonio förutsåg detta, 90 år innan Wall Streets stöd till diverse vänsterrörelser. Talet är även intressant ur ett frihetligt perspektiv då han menar att äganderätten och det småskaliga, decentraliserade samhället är ett effektivt motgift mot kommunismen.

Nästa artikelKartellanalys

1 KOMMENTAR

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här