Ärans och hjältarnas språk! Hur ädelt och manligt du rör dig!
Ren är din klang, säker som solens din gång.
Vistas på höjdernas du, där åskan och stormarna tala,
Dalarnas lägre behag äro ej gjorda för dig.
Spegla ditt anlet i sjön, och friskt från de manliga dragen
Tvätta det främmande smink, kanske det snart är för sent.
(Esaias Tegnér om svenska språket ur sin dikt Språken)
En gång, för länge sedan, tog Gud ett kliv ner till Babel för att se sitt folk, och tornet de byggde. I Bibeln läser vi hur Herren sade ”Se, de är ett enda folk och de har ett enda språk. Detta är deras första tilltag, och härefter ska ingenting vara omöjligt för dem vad de än beslutar sig för. Låt oss stiga ner och förbistra deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger.”[1]
Den korta berättelsen som ämnar ge en möjlig förklaring till varför världens folk talar olika språk, har ibland fått mig undra hur viktigt ett språk egentligen är. Och då svenskan är mitt modersmål – hur viktig svenskan är. Varje språk representerar ett folkslag och dess sätt att se på världen. Ett exempel på detta är ryskans två olika ord för nyanser av blått (siniy och goluboy), vilken distinktion lett till att Ryssar snabbare kan särskilja nyanserna än vi som använder samma ord (blå).[2] Den enkla studien visar hur språket vi talar formar vårt beteende, vår perception samt upplevelse av omvärlden.
Vi vet att ett språk dör ut när folket som talar det antingen dör eller övergår till andra språk. Kanske är det just denna övergången Esaisas Tegnér syftar på när han talar om att det kanske snart är för sent. När det är för sent finns språket inte längre kvar i folkmun; kulturen, andan och det för folket unika synsättet – borta.
Enligt den gamla Bibelberättelsen vore ingenting omöjligt för folket så länge de talade samma språk, och således följde många svårigheter när de inte längre kunde förstå varandra. De kunde inte bygga sitt torn längre, deras gemensamma mål luckrades upp, och Babels folk skingrades på jordens yta. Kanske kan vi på motsvarande vis inte bygga ett land tillsammans, eller förvänta oss kunna bo kvar ihop i Sverige, om vi inte kan tala med varandra på ett för oss gemensamt språk. De som talar fler än ett språk vet dessutom att det finns vissa saker som inte går att förmedla på ett främmande språk, vissa ord vars innebörd framstår som en blek reflektion i översättning, och vissa sinnesintryck du bara kan tala om på ditt modersmål.
För mig är det svenska språket, liksom för Esaias Tegnér, ärans och hjältarnas språk. Karin Boye, Astrid Lindgren och Verner von Heidenstam är alla såna svenskans hjältar, som format språket och gjort det sitt. Gjort det vårt. Inte på grund av att de använder rätt tempus, kan sin grammatik och använder sofistikerade ord. De har gjort språket sitt och vårt därför att deras texter speglar den svenska folksjälen, vår kultur, vår anda. Något vackert, väl värt att bevara och värna om.
En gång, för länge sedan, tog Gud ett kliv ner till Babel, och förbistrade folkets språk. Skulle historien upprepa sig kanske vi skulle säga till Gud att han inte behöver förbistra även vårt – det gör vi ett sånt bra jobb med själva. Låt oss istället från de manliga dragen tvätta det främmande smink. Låt oss aldrig tillåta det att bli för sent.
[1] SFB, Första Mosebok, kapitel 11
[2] Winaver, J., et al. PNAS May 8, 2007 104 (19) 7780-7785; https://doi.org/10.1073/pnas.0701644104
sorgliga sanningen 🙁